Etikettarkiv: Ullevi

Kommer Bruce undan med allt ?

Jag har förstått att gårdagen var en fantastisk konsert med Bruce Springsteen. Han levde säkert upp till beteckningen The Boss. Min s.k. förståelse kommer från att Erika från vänner på Facebook fått kommentarer med innehåll av nämnt slag.

Men i samma ögonblick kan jag inte undkomma tankar av det slag som rubriken indikerar. I Sverige verkar vi vara känsliga för eller med vad andra tjänar. Egentligen, utifrån ett folkligt perspektiv, verkar det nästan vara på det viset att ju sämre en person tjänar desto större är uppskattningen. Självklart är uppfattningen helt vansinnig. I stället är det ju på det viset att om en person tjänar gott om pengar ska skattesystemet se till att personen får eller drabbas av en hyfsad (givetvis råder delade meningar om vad som avses med just det ordet) skattesats som sedan kan komma andra ekonomiskt sämre beställda till del. Hur bra som helst, inte sant.

Med tanke på människors många gånger vanliga uppfattning blir höginkomsttagare i Sverige ofta ett ganska så lågmält släkte då det gäller att uppge korrekt inkomst. Men sedan finns undantag. För vissa grupper, exklusiva sådana må jag då säga, går det dock att tjäna hur mycket som helst utan att det väcker s.k. ont blod (alternativt översatt med avundsjuka). Till denna grupp hör egentligen tre grupper. Den första är de som vinner stora pengar genom spel. Denna grupp lyckönskas av de flesta. Det är som om tur är viktigare än arbete och annat slit. Andra gruppen består av idrottsstjärnor. Och slutligen har vi Bruce och andra inom den brokiga artistgenren. De tillhör också de privilegierades skara.

Och hur är det nu med Dig, Bruce. Hur mycket ramlade i egen ficka efter Ditt korta Sverigebesök? Eller får kanske frågan inte ens ställas.

Annonser

Lämna en kommentar

Under idrott

Mina ryska kvinnor

Här sitter jag och skriver. Konstigt att jag genom att trycka ned en massa tangenter hur lätt som helst kan kommunicera med i stort sett hela världen. Åtminstone med dem som besitter en dator med skärm.

Märkligt är också att inte mer blir fel. Hela rymden verkar ju full med bl.a. olika meddelanden som skickas än hit och än dit. Nackdelen kan dock vara – i synnerhet då man är på resande fot – att behovet av el och sladd är närmast enormt.

På tal om det här med fel. Jag undrar jag varför det ganska så intensivt under några veckor kom det ena mailet efter det andra gällande unga, förmodat vackra ryska kvinnor som inget högre önskade än att komma i kontakt med just mig. Jag hade på intet sätt uppmuntrat dessa kontaktsförsök.  Meddelanden bara fanns där på skärmen då jag infann mig på jobbet. Märkligt eftersom det i denna verksamhet finns filter av diverse slag, allt till undvikande av att datorerna ska smittas med det som allmänt går under beteckningen virus.

Men nu – utan att det däri ligger en uppmaning – nästan saknar jag de här högst personliga mailen från ”mina” ryska kvinnor. De talade sig så varma för sina många goda karaktärsegenskaper och det som efterfrågades av dem var väl en varm och ekonomiskt stark famn som skull kunna ge dem en nystart i deras alltjämt unga liv.

Men hur kunde de hitta just mig. Här där jag sitter i en modern domstolsbyggnad mellan Ullevi och Ullevi i Göteborg. Ja, frågan lär nog förbli obesvarad.

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Kärlek, Media

Sven har /äntligen/ fått kvinnligt ressällskap

Jag tycker nog att det var högt på tiden. Men så här lagom till jul har det faktiskt hänt. Tidigare har det varit knäpp tyst på linje 100. Vi ska bara inte tala om tidiga morgnar. Om ljud hörs är det enbart beroende på någon ringsignal eller att en man inte kan sova utan att samtidigt producera de ljud som går undre beteckningen snarkningar. Själv är jag nästan alltid försjunken i en bok och eftersom jag även är en vanemänniska – många gånger försöker jag dock bekämpa vanan, särskilt ovanan, men med högst varierande framgång -, något som så sent som idag påtalades av en medresenär, hamnar jag så gott som alltid längst upp och omedelbart till vänster då man kommer upp för busstrappan.

Monotoni skulle man nog kunna kalla det, även om jag även uppskattar den känslan. Men då vet man ju inte riktigt vad man kanske har gått miste om, men det vet jag nu. Alltsedan någon vecka tillbaks har jag nämligen fått kvinnligt ressällskap. Åtminstone har jag tidigare aldrig uppmärksammat den kvinnliga röst som på ett närmast sammetslent sätt förkunnar att nu är vi vid Delsjömotet för att sedan komma till Korsvägen. Hon låter – missförstå mig nu inte, snuskhumrar där – så oerhört inbjudande. Jag är nästan villig att redan vid pass kl 07.30 stiga av vid Delsjömotet. Och då jag något senare kommer till Korsvägen kan jag alls inte motstå att stiga av bussen. För där vet jag, sedan lång tid tillbaks, att på spårvagnen finns det alltid en kvinna med nästan lika vän röst som bussdamen som först säger Scandinavium och därefter Ullevi Södra.

Sedan får jag tacka mitt underbara kvinnliga sällskap. Ibland får jag nämligen sticka emellan med lite domstolsarbete. Dock vet jag att på hemvägen får jag åter kvinnligt sällskap. Det känns skönt och betryggande.

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Resor, Vardagsliv