Tag Archives: Solidaritet

Det här med bemanningsföretag

Det är bra att V-ledaren tagit upp det här med bemanningsbranschen. Det om något kan leda till en arbetsrättslig debatt som kan sätta fokus inte minst på ungdomars problem (som jag ser det) gällande arbetsmarknaden. Och därtill kan det samtidigt diskuteras en del domar som den senaste tiden kommit från den prejudikatbildande Arbetsdomstolen.

Ibland – då jag lyssnar till politisk retorik – får vi åhörare uppfattningen av vad som sägs att det i Sverige är oerhört synd om arbetsgivaren/företagaren. Själv har jag aldrig förstått varför det skulle vara så synd om den som bestämmer. För gång på gång betonas i andra sammanhang (t.ex. från förutnämnda Arbetsdomstolen och i den juridiska facklitteraturen) att det som alltid gäller är arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. Och självklart kan arbetsgivaren organisera arbetet på sådant sätt att det uppstår s.k. arbetsbrist (ett också missledande uttryck) inom viss eller vissa delar av företagsverksamheten. Och arbetsbrist är saklig grund för uppsägning. Därtill en grund som inte får överprövas av domstol. Enbart arbetsgivaren bestämmer.

Till detta ska läggas den för arbetsgivaren ytterst behagliga konstruktionen med bemanningsföretag. Tänk bara att ringa efter någon så kommer denne någon för att utföra arbete. Och skulle sedan inget mer arbete finnas så blir det för den anställde att försvinna. Snacka om daglönare. Och ungefär på det viset har många ungdomar det. Finns det arbete i överflöd på någon hamburgerrestaurang så blir det att jobba i sitt anletes svett, men skulle arbetet någon gång tryta blir det ingen tid för vila utan i stället att utan ekonomisk ersättning vända hem.

Det där med solidaritet; vart tog den ”svordomen” vägen. En debatt är både efterlängtad och nödvändig.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsliv, Juridik, politik

Småborgerligt

Vad menas egentligen med bloggbegreppet? För mig är ordet starkt negativt färgat och står för något som jag redan från början har klassat som något jag själv tar klart avstånd ifrån.

Men vad är egentligen småborgerlighet eller kan man säga att begreppet är så löst i sina konturer att det kan stå för i stort sett vad som helst. Det är måhända upp till den som uttrycker ordet att ge det lämpligt innehåll efter eget tycke och smak.

Människor som inte har någon egen ryggrad (lät närmast som ett begrepp jag lånat från min egen föräldrageneration) skulle jag nog vilja beteckna som småborgerliga. Människor med en ängslan att göra fel, något som i deras föreställningsvärld är detsamma som något som andra människor – oftast i bättre ekonomisk position än de själva – inte accepterar. Småborgaren blir då snar att rätta till sig själv för att falla in i ledet. Det gäller alltså att inte sticka ut för mycket.

Den småborgerliga personen har egentligen inga egna åsikter. I stället lånas de in från tid till annan för att passa in i det sammanhang där de för tillfället råkar befinna sig. Något rakt svar är inte att vänta från den småborgerlige och ej heller är hans eller hennes hand något att hålla i då det blåser kring den egna personen.

Den småborgerlige är alltså egoisten som har svårigheter att känna solidaritet. Och självklart tar han eller hon aldrig parti för svagare och än mindre utslagna i samhället.

Det är nog det senare draget (eller som jag skulle välja benämna det – karaktärsbristen) som gör att jag har oerhört svårt för just denna människotyp som tyvärr finns lite här och där. Och i värsta fall är de satta på tillväxt.

1 kommentar

Filed under Arbetsliv, politik, Vardagsliv