Det här med att vänta på något kan vara en hur märklig känsla som helst. Och ibland är det ingen känsla alls. Plötsligt liksom infinner sig det som man antingen gått och väntat på eller som tidigare enbart varit ett datum i framtiden. Varje människa har säkerligen sin högst personliga uppfattning om just detta.
Linnea har sedan länge vetat om att hon skulle åka till Kina och studera ekonomi under ett halvår i mångmiljonstaden Shanghai. Hon har inte talat så mycket om det. Ibland har Linnea retat sig lite lätt på att hon inte fått tillräckligt mycket information från Högskolan, men eftersom Linnea är en ytterst självständig ung kvinna har hennes irritation snabbt gått över och ersatts med egenföretagsamhet. Hon kan alltså själv fixa vad som behöver göras. Linnea är en entreprenörssjäl och sådana brukar ha en överlevnadsförmåga av sällan skådat slag.
Men plötsligt var den stora dagen ändå inne. Dagen som skulle innebära avresa. Själv hade Linnea – så sa hon – säkerligen inte fattat det och vi andra var nog inte helt införstådda med det hela då vi extra tidigt vaknade i morse. Planet – som från Landvetter lyfter vilken minut som helst – skulle nämligen just idag ta med sig Linnea till Kina via Finland. Extra imponerad blev jag över hennes begränsade packning. Hon ska ändå vara borta ett halvår – även om jag på mitt retsamma humör påstår att hon återvänder inom 14 dagar (kanske egoistiskt önsketänkande) – och hade enbart en, säger en resväska av icke gigantiskt format. Fantastiskt eftersom det alltid är en fördel att resa med lätt packning.
Lite sorgligt var det att ta avsked. En liten tår såg jag på Erikas kind. Själv vände jag nog bort ansiktet, allt medan Linneas handlingskraftige pojkvän tog hand om resväskan för vidaretransport av såväl bagage som Linnea till det stora landet som gett oss såväl krut som porslin. All lycka, Linnea.
martinger 