Tag Archives: livet

Garanterat sista bloggen

Som en del läsare redan har kunnat konstatera har mina blogginlägg medvetet blivit allt mer sparsamma. Sedan sa min kära hustru att vettigt är att avsluta på ett mer definitivt sätt. Att – om jag nu inte missförstått henne helt och hållet – göra ett avslut (som kanske får heta Duga). Nu vet jag inte riktigt varifrån Erika har fått detta, men föga förvånansvärt brukar hon nästan alltid ha rätt varför jag nu känner mig extra trygg då jag följer hennes råd.

Jag har ju bloggat i nästan exakt sju (7) år. En närmast – åtminstone för mig själv – ofattbart lång tid. Inläggen kan räknas i flera tusen. En del, vill jag hoppas, har varit läsvärda och i bästa fall tankeväckande allt medan andra inlägg förmodligen aldrig borde ha skrivits, i vart fall inte ha publicerats. Men blogginläggen såsom jag ser dem brukar vara av den naturen. Ibland får skribenten (läs jag) till det, medan det vid andra tillfällen inte fungerar alls. Är det egentligen inte på det viset som vi människor är och bloggen ska ju återspegla det högst personliga med högt och lågt.

Nu är det dock för egen del färdigbloggat. Andra tar vid. Jag har gett en bild av familjen, mina vänner, arbetet och mig själv. Kommentarerna har ständigt varit trevliga. Och det är nog det som jag kommer att minnas bäst från min tid som bloggare. Många människor är hur angenäma som helst. Och detta vågar jag ändå påstå allt medan diskussionens vågor går höga om det s.k. näthatet, ett fenomen som vi alla måste ta tag i och även åtgärda. För livet ska ju – inte bara för mig utan för ALLA – vara gött att leva.

Stort tack till alla från mig.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Då den egna futtigheten blev uppenbar

Jag bloggade igår om små motgångar i form av bl.a. en bil som alls inte ville starta. Och där stod Erika och jag sugna på att åka iväg med därtill fullpackad bil. Snacka om att bli snopna, en känsla som för egen del snabbt gick över i lätt ilska och stor irritation. Jag antar att det i bästa fall kan vara en naturlig känsla inför vad jag själv då upplevde nämligen att på intet sätt kunna bemästra den situation som mig veterligen hade uppstått helt utan egen förskyllan.

Men allt det nu skrivna är ju i sammanhanget rena rama futtigheterna. Men så förståndig var jag ju inte då. Tvärtom måste jag nog tillstå. Men idag kom plötsligt och oväntat ett tufft uppvaknande.

En trotjänare (en av många i och för sig) vid Högskolan i Borås har rent för tidigt försvunnit från detta livet. Jag visste att hon var sjuk – hade ett samtal med henne då hon under behandling även befann sig på sjukhus – men sedan blev det som det ofta blir, nämligen ett tillfriskande där alla små lampor av förhoppning tänds och de som håller av personen åter blir lite gladare. Kanske, kanske … är en känsla som infinner sig.

Men så via mail från arbetsplatsen kom då dödsbeskedet idag. Jag läste texten på skärmen och sedan kände jag att här sitter jag vid skrivbordet och gråter. Mina tankar gick till den man som numera har blivit änkeman. Jag ringde hem, men där fanns – naturligt nog kanske – ingen som svarade. Sedan blev det mobilen och jag talade in ett meddelande. Det blev inte mycket av meddelande eftersom känslan av ledsnad än en gång tog överhanden. Det är bara så hemskt och döden så konkret. Än en gång en påminnelse om att det där med vardagens tillkortakommanden – allt från jobb till bilar som inte startar – är trivialiteter av helt underordnat slag.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

bröllop – dop – begravning

Inte för att det är dags att göra en summering av livet, men visst blir reflektionerna alltfler om hur saker och ting förhåller sig ur en snäv subjektiv synvinkel. Ta t.ex. det här med olika händelser och när i livet som det inträffar. Mina funderingar grundar sig nog på det sorgliga som hände på jobbet häromdagen, nämligen att vi alla vid en minnesstund firade av en mycket omtyckt arbetskamrat som alltför ung rycktes bort från vår gemenskap och från livet.

När vi är unga – låt oss säga mellan 20 – 30 år – blir vi bjudna på än den ena vännens bröllop än den andres. Kanske det t.o.m. förhåller sig på det viset att vi själva har turen och lyckan att ha ett alldeles eget bröllop.

Efter några år – kanske stabiliserade av familj – blir måhända bröllopsinbjudningarna något färre, men då blir det dags att gå på i stort sett alla vänners dop av sina små telningar. Och åren går. Plötsligt upptäcker vi att det första vi gör på morgonen är inte längre att läsa serierna längst bak i avisan utan i stället stannar vi till vid dödsannonserna och ser om vi bland dem känner igen ett namn eller två. Och det är ungefär då som begravningbesöken kommer in i livet. Snacka om att fullborda en cirkel där det mesta går runt, bara runt. Och då, tror jag, talar jag inte bara för egen eventuell snurrig del.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized