Etikettarkiv: Kriminalitet

Den jobbiga futtigheten

Ibland – för att inte säga väldigt ofta – framställs kriminalitet som det värsta som kan hända. Generaliseringar är närmast legio. Något som storligen förvånar mig. För vad är egentligen brottslighet. Förutom att det kan sägas vara ett egoistiskt drag – ungefär ett uttryck för att ”det skiter väl jag i, jag gör ändå som jag vill” – så är det endast ett brott av en offentligrättslig regel. Skulle det i stället vara ett brott av en privat- eller civilrättslig regel blir konsekvensen i värsta fall skadestånd men inget straff i form av böter eller fängelse.

Och med tanke på hur många offentligrättsliga regler det finns i ett genomreglerat samhälle såsom det svenska så är vi nog lite till mans kriminella. Men så resoneras det inte. Oh, nej. För det första är det enbart andra än jag själv som etiketteras som kriminella och därtill brukar människor välja ut enbart vissa lagbrott och sätter sedan stämpeln brottsling på dem som gjort sig skyldig till de brott som vi ganska så godtyckligt valt ut att klassa på det viset.

Och det är nog inte här jag tycker att den jobbiga futtigheten kommer in i bilden. Snarare är det personer – vanligtvis väl etablerade i samhället – som kan visa upp de sämsta av sidor då det gäller att komma överens. Det kan röra sig om i stort sett allt från barnkonflikter – vem ska bo hos vem vid en separation – till futtighetskonflikter efter en avliden släkting.

Nej, den där vanliga människan – som helt distanserar sig från kriminalitetsstämpeln – är enligt mitt förmenande inte särskilt mycket bättre. Ibland kanske tvärtom.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Synsk ?

Igår skrev jag en blogg om snällhet. I den bemärkelsen att kriminalitet denna helg skulle lysa med sin frånvaro. Nu har ju helgen i och för sig enbart börjat, men nog har jag anledning att le något åt min spådom med tanke på det samtal jag just fick från en idag tjänstgörande domstolssekreterare. Själv låg jag i badet då hon ringde och med glädje i rösten tillkännagav att det med till visshet gränsande sannolikhet (hon uttryckte sig inte alls på det viset) inte skulle bli några häktningsförhandlingar i morgon. En påskafton utan en enda förhandling och det i Sveriges näst största stad. Busarna har måhända läst min blogg och helt enkelt stannat inne där hemma. Eller så förbereder de sig bara.

Hur som helst känns denna långfredag tämligen lång. Nästan som på den tiden då jag själv var barn. Alfred och jag var ute ett tag i snålblåsten för att pryda det gamla päronträdet med påskfjädrar. Det är en tradition som Erika fört med sig och visst blir man glad över lite färg i det i övrigt mycket grå gamla fruktträdet. På julen bär grenarna minst lika färggranna kulor.

Sedan var jag över hos vår blomsterleverantör, Wedbergs. Det är alltid lika trevligt att gå in till dem, snacka lite skit och sedan ta med sig hem några väl valda blommor. Den här dagen räckte fantasin inte till mer än några minipåskliljor vilka därefter kom att pryda den s.k. stora entrén. I övrigt kan jag konstatera att påsken hittills är närmast otrevligt sval.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Ungdomsproblem

Ordet problem är egentligen enbart tråkigt. Och i den sammansättningen som finns i rubriken är det dessutom i vart fall tvetydigt. Vanligtvis förstås nog med ordet – eftersom de vuxna genom historien ständigt har dikterat agendan och därmed vad som gäller – vuxnas problem med människor som är yngre än dem själva, men självfallet kan ordet även ge uttryck för unga människors problem och svårigheter med och i vuxenvärlden.

Att jag kom på att skriva något om detta – allt medan det aldrig upphörande regnet fortsätter att strila ned från den himmel som igår lyckligtvis gav oss en liten känsla av att det ändå bakom alla molnen finns en sol – beror nog mest på att våra eventuella vuxenproblem med ungdomar kan te sig oerhört olika och att vi kanske bör ha det i åtanke när vi snabbt göra våra tyvärr ofta kategoriska uttalanden om unga personers tillkortakommanden med att leva upp till den standard som sätts av oss samhällsbärare. Och sedan kan problemen vara av högst varierande art där det viktigaste kanske är att se det relativa i våra liv.

Alltid är det ju bra att ta sig själv som det taffliga exemplet som man vanligtvis är. Jag kan t.ex. reta mig på att Linnea inte drar bort gardinerna från sitt ena rumsfönster och därtill kan jag tämligen ofta kommentera varför den siste användaren (vanligtvis Linnea eller Alfred) inte återplacerat i ugnen skyddskåpan över maten som vanligtvis kommer till användning i mikron. I stället får jag göra det.

Ja, där har ni mina problem med ungdomar. Allt medan det samtidigt finns vuxna som oroar sig för att deras ungdomar missbrukar än det ena än det andra. Eller kanske överhuvud aldrig mer kommer hem efter att ha fallit offer för en krypskytts kulor i en stad i Syrien.

Måhända stämmer det hela till eftertanke. Det borde i vart fall göra det.

Lämna en kommentar

Under Barn, Brott, Familjeliv, politik

Kriminellas revansch

Jag är närmast övertygad om att ingen kommer idag att skriva något liknande som innehållet i denna blogg. För – rätt överlagt – så är det givetvis på det viset att de åsikter som vi får är serverade av ett journalistkollektiv som ger sin, ibland högst subjektiva syn på saker och ting. Alltså uppstår där som på många andra ställen – polis, läkarkår för att bara nämna två yrkesområden – ett kamratskap eller kåranda som förståeligt nog går ut på att skydda varandra mot hårt blåsande vindar eller när andra motigheter uppkommer.

Redan då jag vaknade hörde jag på radion att idag – märkligt nog den 11 sepember – var en glädjens dag eftersom två svenska journalister hade benådats och därefter frisläppts från ett tidigare utdömt långt fängelsestraff.

Sällan, för att säga aldrig, har väl kriminella fått en sådan revansch. För det är givetvis inte bara från radion som vi kommer att höra svenska glädjetoner. Redan på bussen kunde jag i Metro läsa ungefär samma sak.

Sett utifrån Martins och Johans synvinklar är deras frigivning givetvis något ytterst positivt. Sak samma gäller deras familjer. Men hur ställer sig media till andra frigivna, ”gråbrottslingar”? Där finns inte mycket till rapportering och framför allt inte den glädje som nu visas upp.

Eller är detta ett uslag enbart av svensk självgodhet. Vi respekterar helt enkelt inte domslutet. Kanske många tycker att journalisterna gjorde helt rätt och eftersom de agerade på det viset så kan de inte heller stämplas som kriminella. Men är inte dylika tankebanor såväl inskränkta som ganska så farliga. Brottslig eller kriminell är väl den som på plats och vid viss tidpunkt bryter mot där och då gällande regelverk. Eller ?

Jag är också glad för journalisternas skull. Men hade det varit samma ljud i mediaskällan då andra kriminella hade blivit frisläppta. Ja, jag tillåter mig faktiskt undra.

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Brott, Juridik, Media, politik

Hässleholmen

Det är inte var dag (även om detta var på kvällskvisten) som jag i riksnyheterna hör något om Borås. Knallemetropolen ligger liksom i nyhetsperiferin på något sätt. Hur som helst hörde jag nyhetskvinnan nämna att det i stadsdelen Hässleholmen (bara att uttrycka sig på det viset ger klar indikation på att man inte är från Borås där vi alla säger ”på Hässleholmen”) i Borås åter hade varit oroligt. Jaha, tänkte jag. Mycket mer till tanke just då verkade inte mitt huvud orka med.

Varje större stad – till den kategorin bör nog Borås hänföras – har sitt eller sina problemområden. De behöver inte ens nämnas. Vi hör dem från och till i mediasändningar. Och i Borås är det alltså Hässleholmen, kanske följt av Norrby. Förr var det ofta Göta inklusive Kristineberg och Sjöbo, men ibland verkar det fungera på det viset att efter 20-30 år blir allt lugnare i det som tidigare var oroligt.

På Hässleholmen – i likhet med vissa områden på Hisingen vid Göteborg – har det ibland varit bilar som stuckits i brand. Förövarna är vanligtvis ungdomar som tydligen på något sätt triggar igång varandra. En skadad bil brukar nämligen följas av andra, trist nog.

Och vad finns då att göra? Den här gången var det tydligen inte bara bilar utan även stadsdelskontoret hade utsatts för vandalisering. Trist nog hade brandkår som tillkallats för att släcka en containerbrand också utsatts för aggressioner och annat fientligt beteende. Det senare är för mig hur obegripligt som helst. Vad ont har ambulanser och andra räddningsfordon egentligen gjort. Inget, givetvis.

Ja, någon lätt lösning finns inte på problemet. Och de som måhända har enkla lösningar är nog inte mycket att lyssna till. Men viktigast av allt är att politikerna lyssnar till ungdomarna och försöker initiera den nödvändiga dialogen. Jag tror nämligen att all kommunikation i ett läge som det beskrivna är nyttig och egentligen den enda framkomliga vägen. Men det hastar.

Lämna en kommentar

Under Borås, Media, politik

Elaka kvinnor

Ingalunda utgör denna blogg ett inlägg i den många gånger hätska genusdebatten, utan den grundar sig enbart på högst personliga och därmed amatörmässiga egna iakttagelser av den omgivande världen.

Men jag tror knappast jag härvidlag är särskilt ensam i mina iaktagelser. Kan då inte män vara minst lika illvilliga. Självklart. Varje dag i mitt domstolsarbete (lagförd kriminalitet är alltjämt ett manligt dominerande fenomen) ser jag prov på detta. Men vill jag ändå påstå att elakheten tar sig olika former. För män – många gånger – är det ofta betydligt mer handgripligt, något som också förklarar varför de oftare än kvinnor hamnar i klammeri med den s.k. rättvisan.

När jag nu talar om kvinnors elakhet avser jag enbart kvinnors beteende mot varandra. För det är i den relationen som den värsta elakheten synes finnas. Många gånger har jag – helt oskyldigt – stått och samtalat med en kvinna, varvid ytterligare en kvinna ansluter sig. Hur ofta blir det då inte att det utväxlas kritiska blickar kvinnorna emellan. De verkligen tittar ut varandra på ett ytterst kritiskt sätt och ibland synes de också vilja säga något nedsättande, men deras goda uppfostran hindrar dem just då. I stället kommer de nedsättande kommentarerna först senare då antagonisten vanligtvis inte är närvarande. Skvallret lurar bakom knuten.

Och som ett konkret exempel vill jag nämna följande dialog som jag hade med en kvinna. Jag stod där och talade väl om en annan tredje kvinna. Plötsligt – närmast som en blixt från en klar himmel – sa då min samtalspartner. Inte konstigt, Sven, att du tycker hon är både trevlig och snygg. Hon har ju just låtit operera brösten. Min häpnad blev total och hur fortsätter man konversationen efter ett sådant påpekande.

Och vad nu nämnts får väl tas som ett gott exempel på kvinnlig verbal elakhet.

Lämna en kommentar

Under Brott, Juridik, Traditioner, Vardagsliv

En massa svikare

Inför midsommar hade jag i likhet med många andra laddat riktigt ordentligt. Förmodligen har vi dock laddat på olika sätt. En del har åkt till Systembolaget och laddat upp med en massa alkohol för att sedan på svenskt vis snabbt hälla i sig allt utan att spara en droppe (sådana amatörer), medan andra – förmodligen ganska så få – i likhet med mig har laddat för att arbeta den nu snart gångna helgen.

På midsommarafton, dvs i fredags. gick det tämligen gott. Åkte till Göteborg och hade fyra olika förhandlingar. Samtliga misstänkta blev frihetsberövade och tydligen hade jag turen att träffa på världens artigaste personer. Flera av dem – utan ett stänk av ironi – tackade mig för att bli inlåsta. Snacka om en värld som bäst förstås upp och ned. Samtidigt roade sig övriga familjen med dans kring stången, ett litet äventyr som även gav bilder till en midsommarhälsningsblogg.

Igår var det midsommardagen och då skulle det bli bakjour. Och dagen förblev bakjour, dvs jag behövde inte ens uppsöka rättssalen. Idag var jag åter taggad till tusen. Systemet fungerar på det viset att den trevliga domstolssekreteraren brukar ringa vid pass kl 10 för att ge mig en hyfsad uppfattning om vad komma ska. Döm om min förvåning. I samtalet fick jag reda på att det idag inte skulle vara en enda förhandling. Blev jag paff och närmast besviken. Hade ju tidigare hört både på radio och TV att helgen varit tämligen stökig och i synnerhet på Västkusten. Och ändå blev det inte en enda förhandling.

Jag kände mig både lurad och sviken av potentiella våldsverkare. Hur kunde Ni göra så här. Nu när jag hade sett fram emot möte och förhandling.

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Brott, Juridik

Hur många livtidsdömda ska vi ha ?

Det här med livstidstraffets vara eller icke vara brukar återkomma med jämna mellanrum som en stående fråga av lite lätt politisk natur. Många gånger är frågan dock känslomässigt laddad, inte minst för dem som aldrig behöver ha brottats med den.

Personligen upplever jag att livstidsstraffet som sådant (dvs det tidsobestämda straffet som är lika långt som det med själva ordet anges vara) är ett misslyckande för samhället. Tänk att vi helt enkelt ger upp för att det synes finnas en människa som vi liksom inte kan handskas med på det sättet som gör att han eller hon kommer på bättre tankar än de som tidigare har funnits i hans eller hennes huvud. Sorgligt är vad det är.

Men det jag nu närmast tänkte på är alla som redan avtjänat sina straff. De har gjort något ”dumt” och sedan har samhället markerat. Egentligen borde det väl därefter vara klart. Allt skulle vara sonat. Men så är det nog inte.

Människor privat kommer alltid ihåg, men därvidlag finns inget att göra. Var och en får kämpa med sitt. Men vad jag är rädd för är att alla presumtiva arbetsgivare alltmer kommer att kräva fläckfritt förflutet verifierat med den arbetssökandens egna utdrag ur belastningsregistret. Och därvid är jag ytterst rädd för att den som har en anteckning eller två i registret redan av den anledningen blir bortsorterad redan från början i anställningsprocessen.

Detta skulle i så fall vara sorgligt. För visst är det som min mor en gång sa att arbete förhindrar många tillfällen till synd där vi med synd i detta fallet kan jämställa brott. För är tidigare kriminalitet sonad så bör den inte hindra den arbetsvillige från att få och ta anställning och därmed förhindra ett återupprepande av tidigare begångna dumheter.

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Brott, Juridik, politik

Keith, Henning och Jan

Egentligen finns inga som helst beröringspunkter mellan de i rubriken namngivna personerna. Keith Cederholm och Henning Sjöström kom att mötas i sina respektive yrkesroller, den förstnämnde som kriminell och den senare som kändisadvokat. Nu är båda döda, i och för sig en likhet. Jan Guillou, journalisten, har den likheten med Keith att han blivit dömd för sin inblandning i den s.k. IB-affären. Jan är däremot alltjämt högst levande och samröret i övrigt med Keith är att tack vare Jans engagemang i ett av många rättsfall i vilka Keith ingått som aktör gjorde att Keith gick loss från ett långt fängelsestraff och blev också för den tid han oriktigt varit frihetsberövad ganska rundligt kompenserad av Staten.

Klockan var ganska så mycket på lördag kvällen. Alfred satt nog på kontoret med både hörlurar och en allmän fascination för allt som skärmen kunde berika hans liv med. Erika hade helt nyss gått och lagt sig. Linnea var hos trevlige pojkvännen Rasmus och firade hans födelsedag. Själv satt jag nedsjunken i en bekväm fåtölj framför TV-apparaten och tittade på en sorglig dokumentär om Keiths liv.

När programmet gjordes var Keith en mycket bruten man. Cancern som drabbat honom hade gjort honom till en spillra. Men det verkade som om Keith närmast in i döden sysslade med lite småkriminalitet. Och vissa sekvenser var från domstolsmiljö där ordförande tydligen fick väcka Keith för att hålla liv i honom. Sedan fick vi också veta att en son till Keith hade tagit livet av en invandrare i Klippa. Senare kom sonen själv att ta sitt eget liv.

Det var ett bra program i den bemärkelsen att inget glorifierades. Den nakna sanningen fanns där på andra sidan bildrutan, inga omskrivningar, inget förskönande. Enbart Keith och den miljö som var hans stund på jorden.

Lämna en kommentar

Under Brott, Film, Juridik, Vardagsliv

Politiskt dravel än en gång

Att det finns politikerförakt hos många människor är nog en sanning helt utan modifikation. Med den här bloggen tänker jag inte spä på detta förakt för det gör många politiker så bra själva. Men ändå kan jag inte låta bli att reflektera något över det struntprat som tämligen ofta politiker – måhända omedvetet – nedlåter sig till att trycka ur sig. I dagens pappersBT har t.ex. fyra politiker från Justitieutskottet – vi talar alltså om förmodad politisk s.k. grädda på riksnivå – skrivit om sin syn på rättsväsendet under rubriken Rättsväsendet måste leverera.

Min första reflektion innan jag läste artikeln var en undran om man däri skulle ta upp det som ofta är ett konkret problem i domstolarna med lång handläggningstid – hanteringen av tvistemål eller civilmål -, men inte ett ord om detta. Än en gång betonades – såsom i media överhuvudtaget – de offentligrättsliga reglerna (läs straffrätten) som om enbart dessa bestämmelser hanteras inom rättsväsendet. Det är ett fullständigt missförstånd som därtill trummas in hos folk. Hur som helst efter att ha läst artikeln, vars vaga budskap är att eftersom domstolarna av de borgerliga politikerna fått en massa pengar så måste myndigheterna vara snälla att prestera mer än vad de hittills gjort, kan jag sorgligt nog än en gång konstatera att flosklerna är närmast legio. Eller vad sägs om ”Vi satsar för att minska ungdomsbrottsligheten”. Jo, men visst, men HUR. Eller ”Vårt övergripande mål för rättsområdet är att minska brottsligheten och att öka människors trygghet”.

Är detta verkligen på allvar? Våra riksdagspolitiker uttrycker sig på ett till intet förpliktande sätt. Själv kanske jag bör satsa på en politisk come-back och som slagord använda Tage Danielssons gamla uttryck Mot framtiden på gummimadrass. En sådan slogan synes t.o.m. mer konkret än vad riksdagsledamöter kan åstadkomma.

 

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Juridik, Media, politik