Det blev nog inte bättre

Under en tid – vi snackar om några år – satt jag som vice ordförande i stadens socialnämnd. Det var en ganska så omtumlande tid. Politiska åsikter bröts mot varandra och diskussionens vågar var ibland av närmast tsunamikaraktär. Samtidigt var det givetvis en högst givande period i mitt liv, eftersom jag tillsammans med framför allt partikamrater gavs en möjlighet att framföra åsikter även om de av den då rådande politiska majoriteten sällan bejublades. Men fokus var de som i stort som smått hade och tyvärr alltjämt har det inte ens ekonomiskt drägligt i vårt samhälle.

Idag i Bt kunde jag i likhet med alla andra läsa att de hemlösas situation har på intet sätt förbättrats. Det har snackats och lovats en hel del, men det där med verkstad har tydligen aldrig inträtt. Det är trist, på gränsen till tragiskt. Jag vill i det sammanhanget påstå att den tidigare socialnämnden i vart fall hade de hemlösas utsatta position väldigt ofta på dagordningen. Till slut kom det att ordnas ett hus eller del av ett hus på gamla Varbergsvägen, men beroende på en hel del olyckliga omständigheter blev inte heller det en särskild lyckad lösning.

Nu är socialnämnden ett minne blott. Det är tråkigt. Jag tror, såsom lagstiftaren i många avseenden uttrycker det, att det är nödvändigt med en socialnämnd åtminstone i en stad/kommun av Borås storlek. Annars kan – såsom nu synes vara fallet med de hemlösa -nog så viktiga ärenden hamna mellan stolarna. Och det om något är olyckligt, inte minst för de direkt drabbade som därtill inte har någon särskilt stark röst att ropa med.

Hus i stället för bänk

I Borås har det under de senaste åren varit en del turer angående de hemlösas situation. Och självklart är detta ett nog så trist problem att det finns människor som tvingas till att ha enbart himlen som tak. Tyvärr finns det människor med attityden att de här uteliggarna får skylla sig själva, men så resonerar inte jag. Vi måste ha ett samhälle som sträcker ut handen och hjälper till så långt som det bara går. Att det sedan också finns avvikande personligheter som är jättesvåra att inlemma i samhällsgemenskapen är ett välkänt faktum, men den här kategorin är ytterst liten.

Hur som helst har tankar från andra städer slagit igenom då det gäller Borås. Det jag då närmast har i åtanke är något som på engelska uttryckt går under beteckningen Housing first. Och visst är det väl närmast en självklarhet. Tänk att ha en trasslig situation med t.ex. missbruk och därtill ingenstans att ta vägen. Finns enbart bänken är det nog för många av oss extremt lätt att ta till flaskan eller något annat medel för att glömma och förtränga den situation i vilken man just då befinner sig.

Alltså – bort med bänken och in med personen i en åtminstone tillfällig bostad. Jag är övertygad om att det är i den ändan vi måste börja. Därför är det glädjande för en f.d. vice ordförande i socialnämnden (där kom jag in i sammanhanget) att kunna konstatera att Borås i detta avseende är inne på helt rätt spår. Känns bättre än bra. Nu gäller det bara att omsätta det hela i praktiken. Från ord till handling.

 

Han heter Lennart

Kanske – dock högst tveksamt – någon av oss minns  Lennart, nämligen en f.d. Centerpartiledare. Dock var den Lennart tämligen anonym och satte definitivt inget avtryck i den nationella politiken.

Den Lennart jag nu talar om är däremot en härlig politisk kämpe. Han är en av dem som tillsammans med en hel del andra kamrater byggt det svenska folkhemmet, den välfärdsstat vars fortsatta existens jag uppriktigt sagt är ganska så orolig för. Den oron delar jag med Lennart P.

Gammal har Lennart P. hunnit bli, men han är lika härligt röd som förr i både ord och tanke. Det känns bra, tycker jag. Han har tidigare haft kontakt med BT och tagit upp det här med hemlösheten i staden. Lennart P. talade också med en journalist om ett hemlöshetsboende (det ordet innehöll lite motsägelser) placerat på Göta i Borås södra utkant. Men sedan blev det inte så mycket med just det temat. Men som jag sa till Lennart. Du, vet, Lennart – det där med hemlöshet passar bäst att tala om till jul för då vill varje liten kotte vara hur snäll som helst. Åtminstone känna sig snäll utan att göra alltför stora egna uppoffringar.

Nu tyckte Lennart – lite ödmjukt – att jag som var yngre (men som ändå är ganska så gammal) kunde blogga lite om det. I och för sig, men ändå, blev boendet på Moldegatan – och inget fel med det – ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Alla behöver ju vårt stöd.

Men – även om julen är med råge passerad – får vi likväl inte glömma just de hemlösa. Lennart – Du är en kämpe. Och utan att ha sagt det till Dig så kan jag nu skriva ner det. Sådana som Du, Lennart, känner jag den största beundran för.