Tag Archives: Döden

Då den egna futtigheten blev uppenbar

Jag bloggade igår om små motgångar i form av bl.a. en bil som alls inte ville starta. Och där stod Erika och jag sugna på att åka iväg med därtill fullpackad bil. Snacka om att bli snopna, en känsla som för egen del snabbt gick över i lätt ilska och stor irritation. Jag antar att det i bästa fall kan vara en naturlig känsla inför vad jag själv då upplevde nämligen att på intet sätt kunna bemästra den situation som mig veterligen hade uppstått helt utan egen förskyllan.

Men allt det nu skrivna är ju i sammanhanget rena rama futtigheterna. Men så förståndig var jag ju inte då. Tvärtom måste jag nog tillstå. Men idag kom plötsligt och oväntat ett tufft uppvaknande.

En trotjänare (en av många i och för sig) vid Högskolan i Borås har rent för tidigt försvunnit från detta livet. Jag visste att hon var sjuk – hade ett samtal med henne då hon under behandling även befann sig på sjukhus – men sedan blev det som det ofta blir, nämligen ett tillfriskande där alla små lampor av förhoppning tänds och de som håller av personen åter blir lite gladare. Kanske, kanske … är en känsla som infinner sig.

Men så via mail från arbetsplatsen kom då dödsbeskedet idag. Jag läste texten på skärmen och sedan kände jag att här sitter jag vid skrivbordet och gråter. Mina tankar gick till den man som numera har blivit änkeman. Jag ringde hem, men där fanns – naturligt nog kanske – ingen som svarade. Sedan blev det mobilen och jag talade in ett meddelande. Det blev inte mycket av meddelande eftersom känslan av ledsnad än en gång tog överhanden. Det är bara så hemskt och döden så konkret. Än en gång en påminnelse om att det där med vardagens tillkortakommanden – allt från jobb till bilar som inte startar – är trivialiteter av helt underordnat slag.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

bröllop – dop – begravning

Inte för att det är dags att göra en summering av livet, men visst blir reflektionerna alltfler om hur saker och ting förhåller sig ur en snäv subjektiv synvinkel. Ta t.ex. det här med olika händelser och när i livet som det inträffar. Mina funderingar grundar sig nog på det sorgliga som hände på jobbet häromdagen, nämligen att vi alla vid en minnesstund firade av en mycket omtyckt arbetskamrat som alltför ung rycktes bort från vår gemenskap och från livet.

När vi är unga – låt oss säga mellan 20 – 30 år – blir vi bjudna på än den ena vännens bröllop än den andres. Kanske det t.o.m. förhåller sig på det viset att vi själva har turen och lyckan att ha ett alldeles eget bröllop.

Efter några år – kanske stabiliserade av familj – blir måhända bröllopsinbjudningarna något färre, men då blir det dags att gå på i stort sett alla vänners dop av sina små telningar. Och åren går. Plötsligt upptäcker vi att det första vi gör på morgonen är inte längre att läsa serierna längst bak i avisan utan i stället stannar vi till vid dödsannonserna och ser om vi bland dem känner igen ett namn eller två. Och det är ungefär då som begravningbesöken kommer in i livet. Snacka om att fullborda en cirkel där det mesta går runt, bara runt. Och då, tror jag, talar jag inte bara för egen eventuell snurrig del.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Ha en riktigt hemsk helg !

Va? Har jag blivit smått galen? Önskar jag mina läsare något obehagligt eller vad? – Nej, riktigt så galet har det inte gått i huvudet mitt. Men nu har det blivit dags att fira Allhelgona. Och en sådan dag börjar bra för i vart fall statsanställda. I morgon är det ju lördag och även röd dag. Den kombinationen innebär arbetstidsförkortning dagen före med fyra (4) timmar. Själv har jag ingen reglerad arbetstid – något jag är oerhört glad för -, men många andra har och för deras skull är jag glad att helgen börjar på nu beskrivet sätt.

Sedan har ju mörkret kommit. Det hjälpte föga med en nyligen genomförd tidsjustering. Mörkret är ändå här. Men visst kan det väl vara mysigt också med mörkret i synnerhet om man på lätt romantiskt vis kan bryta det med s.k. levande ljus. Ingen blir väl vackrare än just i det svaga lite lätt fladdrande skenet.

Men i mörkret kanske det gömmer sig hemska krafter. Det blir måhända att bli rädd. Från U.S.A. har vi ju också – till hyllning av kommersialismen i första hand – importerat Halloweenfirandet. Häxor, monster och annat som fantasin kan skapa springer omkring och gör oss rädda. Och inte blir det bättre av urgröpta pumpor som är dekorerade med trekantiga ögon och en något sned mun.

Ser jag sedan ut från ovanvåningens fönster i Borås kan jag hur tydligt som helst se alla fladdrande gravljus. De döda är kanske på väg upp ur sina gravar. Vad vet vi egentligen. Det är bara att luta sig tillbaks och låta sig skrämmas. Buuuuuu

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Vågar jag leva ?

Jag har nog kommit dithän i livet att jag känner mig berättigad att få ställa den närmast traumatiska fråga som rubriken ger uttryck för.

Vidare, sorgligt nog, är jag sedan år tillbaka en betydligt flitigare läsare av dödsannonser än av motsvande för födslar. Dock händer det alltjämt, tack och lov, att jag tittar lite på foton av vackra brudpar, varvid jag trösterikt tänker ungefär så här. Gu´, vad många snygga människor det finns i vår värld.

När jag så snabbt återvänder till dödsannonserna (jag har förbjudit Erika att utforma min på det standardmässiga sättet ”han har stilla somnat in” eller dylikt) händer det alltför ofta att jag bland kungörelserna finner människor som har födelsenummer som gör att jag till skillnad från dem är betydligt äldre. Orättvist, kanske det, men ändå är det en i sammanhanget klen tröst.

Och här på arbetsplatsen insjuknar människor, många gånger i den värsta av sjukdomar, nämligen cancer (bara ordet är hemskt, dock inte lika illa som det ålderdomliga och helsvenska kräftan) och sedan finns de inte längre. Ofattbart.

Jag har på intet sätt någon dödsskräck, men ibland känns livet lite kusligt. Först ett helt liv och sedan – PANG – så är det bara slut. Allt definitivt är jobbigt.

Så jag ställer mig verkligen frågan – vågar jag leva. Å andra sidan har jag alls inget val. För dö vill jag ingalunda. Och mig veterligen finns det inget mellanting. Jag får helt enkelt satsa på den gamla trotjänaren livet.

 

1 kommentar

Filed under Arbetsliv, Familjeliv, Hälsa

Döda kroppar

Tydligen har under många år – mellan 15 och 20 – en turnerande utsällning transporterats länder och riken runt. Kontroversiell har den tydligen varit var helst den för tillfället befunnit sig. Det som debatteras och debatterats och av en hel del människor kritiserats är att döda och därmed f.d. riktiga människor har kommit till användning.

Här i Sverige finns nu utställningen till beskådande. Läkarförbundet har redan uttalat sitt ogillande och därvid anfört och tryckt på att döda kroppar används i kommersiellt syfte. Jaha, säger jag själv.

Egentligen förstår jag inte riktigt vad som skulle vara så hemskt med det här. Kan det helt enkelt förhålla sig på det viset att vi i den Västerländska världen är oerhört rädda för döden som sådan. Vi vill ingalunda bli påminda om den och då vi ser kroppar i vardagliga situationer blir vi givetvis än mer påminda om just döden eftersom vi från våra alldagliga liv så väl känner igen de aktiviteter som de döda kropparna är inbegripna i vid förevisandet av dem.

Skulle det nu vara väldigt svårt för människor att stå ut med en utställning av det här slaget så föreslår jag radikalt nog att de misstyckande helt enkelt avstår från ett utställningsbesök. Det finns så mycket annat att lägga tid och pengar på.

Men för oss andra som tycker att det kan vara nog så spännande att ha ett avslappnat förhållningssätt även till döden tror jag att ett besök alls inte är fel.

Lämna en kommentar

Filed under Fritid, politik

Mellan livet i Molla och döden i Amerika

Så olika livet kan te sig såväl ur tids- som rumsligt perspektiv. Mellan Molla, en ytterst liten plats väldigt mycket norr om Borås (jag skriver på det viset för när jag idag besökte metropolen Molla hade jag helt felplacerat den på lokalkartan) och Amerika finns ett gigantiskt avstånd ut förmodligen alla synvinklar.

Idag förrättade jag vigsel på en vanlig svensk lantgård. Vi var dock inomhus och det tackade vi nog alla för. Ett trettiotal människor hade samlats kring brudparet som stod där så förväntansfulla. Unga människor som representerade livet och kärleken och i brudens ena hand fanns en vacker lite bukett med blodröda, ansade rosor. Och hade kanske brudgummen också rosor, även om de lite av nervositet var klädsamt placerade på hans kinder. Ledsamt nog kom jag lite sent, men alla församlade verkade ha en ursäktande attityd. Nu är de unga tu gifta och därtill försedda med kärlekens bojor i form av vackra guldringar.

Senare idag är det desto sorgligare. Whitney Houston ska begravas. Denna röstbegåvade stjärna som i all sin ensamhet dog på ett hotellrum för en del dagar sedan. Rösten har definitivt tystnat, den röst som förgyllt så många andra människors vardagar. Sorgligt.

Men det är väl ungefär så livet ter sig. Lycka och olycka blandat på det mest konstiga sätt. Sedan har det ingen betydelse om det skulle råka vara i Molla eller i U.S.A.

 

Lämna en kommentar

Filed under Familjeliv, Kärlek, Media