Etikettarkiv: Brottsling

Den jobbiga futtigheten

Ibland – för att inte säga väldigt ofta – framställs kriminalitet som det värsta som kan hända. Generaliseringar är närmast legio. Något som storligen förvånar mig. För vad är egentligen brottslighet. Förutom att det kan sägas vara ett egoistiskt drag – ungefär ett uttryck för att ”det skiter väl jag i, jag gör ändå som jag vill” – så är det endast ett brott av en offentligrättslig regel. Skulle det i stället vara ett brott av en privat- eller civilrättslig regel blir konsekvensen i värsta fall skadestånd men inget straff i form av böter eller fängelse.

Och med tanke på hur många offentligrättsliga regler det finns i ett genomreglerat samhälle såsom det svenska så är vi nog lite till mans kriminella. Men så resoneras det inte. Oh, nej. För det första är det enbart andra än jag själv som etiketteras som kriminella och därtill brukar människor välja ut enbart vissa lagbrott och sätter sedan stämpeln brottsling på dem som gjort sig skyldig till de brott som vi ganska så godtyckligt valt ut att klassa på det viset.

Och det är nog inte här jag tycker att den jobbiga futtigheten kommer in i bilden. Snarare är det personer – vanligtvis väl etablerade i samhället – som kan visa upp de sämsta av sidor då det gäller att komma överens. Det kan röra sig om i stort sett allt från barnkonflikter – vem ska bo hos vem vid en separation – till futtighetskonflikter efter en avliden släkting.

Nej, den där vanliga människan – som helt distanserar sig från kriminalitetsstämpeln – är enligt mitt förmenande inte särskilt mycket bättre. Ibland kanske tvärtom.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Är det synd om brottslingen ?

Många skulle med frejdig röst raskt svara på frågan ovan. Svaret hade nog blivit – Absolut inte. Och tyvärr markerar ett sådant kategoriskt uttalande ett slut på en eventuell fortsättning. Därefter infinner sig den svenska tystnaden.

Ibland brukar Erika fråga mig – ”varför, Sven, tycker Du synd om brottslingarna. det verkar som om Du aldrig tar offrens parti”. Ibland reagerar jag ljudligt på hennes uttalande, men ibland inte. Jag tänker, i bästa fall. Är det verkligen som min kloka fru säger.

Jag vet egentligen inte vad jag ska säga om det hela. Det förhåller sig nämligen på det viset med mig att då jag befinner mig i rättssalen är jag där helt koncentrerad på vad som där ska göras. När jag sedan lämnat sessionssalen så lämnar jag också arbetsuppgiften bakom mig (med undantag för efterarbete i form av domsskrivning och eventuellt annat ”pill”). Utrymmet för andra djupare tankar är ytterst begränsat och det tror jag, många gånger, är bra. Förträngning är ordet och även om det där även finns negativa aspekter så tror jag att det är nödvändigt för det personliga välmåendet att man kan skärma av sig från det hemska som det alltid innebär att möta människor i kris.

För det är ungefär så jag ser på det. Självfallet mår offret inte alls bra. Att ha blivit utsatt för en integritetskränkning (så kan jag nog definiera en stor del av den s.k. vardagsbrottsligheten) är en fruktansvärd upplevelse. Men även den som är gärningsman är många gånger i kris.

Så svaret blir nog att jag tycker ungefär lika synd om de huvudsakliga aktörerna, nämligen såväl målsäganden (offret) som gärningsmannen.

1 kommentar

Under Arbetsliv, Juridik, politik