Etikettarkiv: Borås

Var är jag ?

Sedan några timmar tillbaks är jag fullständigt medveten om var jag befinner mig. Allt är mig bekant. Människorna omkring mig, skrivbordet, den stationära datorn, foton med min hustru samt några – ganska så många om sanningen ska fram – löjliga mjukisdjur av vilka en del också kan producera ljud. Min arbetsplats identitet är jag inte alls tveksam till, men lite annorlunda förhöll det sig tidigt i morse då jag i Borås var på väg till bussen.

En helt underbar morgon. Himlen hade blå nyans och solen var på väg att värma såväl växtligheten som det sakteliga uppvaknande människosläktet. Då jag närmade mig den toklagda (nästan mitt i staden) motorvägen såg jag på en stor gräsplan en massa, nästan gigantiska bylten. Jag tittade lite närmare och såg då, närmast till min förfäran, att det som jag inledningsvis bedömt som bylten var i stora filter inslagna människor. Men HerreGu´tänkte jag.

Det skulle dock inte stanna vid detta. Några meter längre fram och direkt under samma motorväg fanns en massa människor som just höll på att vakna. De hade tydligen tillbringat natten under motorvägen. Men vad är det egentligen fråga om. Var befinner vi oss. Är detta Borås 2013.

Det är liksom bara FÖR sorgligt. Vad gör dessa personer här? Är de hitskickade för jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig att man bara liksom kommer på ute i Europa att Borås under motorvägen är den plats jag gärna vill besöka.

Något – utan att närmare spekulera i vad – är ofattbart fel.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

När allt liksom bara är Flyt

Vissa dagar är inte helt sagolika. Andra är desto bättre och tack och lov för det. Gårdagen var exempel på det sistnämnda.

Jag skulle iväg till Trollhättan och undervisa i arbetsrätt. Och redan från dagens allra första start började allt falla på plats. I och för sig var jag något sent upp på morgonen, men väl framme vid tåget hade jag någon, eventuellt några minuter till godo innan tågsetet skull rulla iväg mot Herrljunga och Vänersborg.

Då jag kom till residensstaden Vänersborg stod buss 65 och väntade på mig. Det var bara att kliva på för att färdas till Drottningtorget vilket ligger nästgårds till Högskolan Väst. Sedan var dörren till föreläsningssalen öppen och det var bara att i god tid installera sig. Hann även med en god kopp kaffe i den intilliggande restaurangen.

Det goda livet skulle fortsätta. I och för sig visste jag inte då tåget skulle gå åter från Vänersborg till Herrljunga. Men även det kom att lösa sig. Jag tog buss 65 tillbaks till Vänersborg och väl framme där kunde jag konstatera att jag hade ungefär 5 minuter till dess att tåget skulle ge sig iväg. Ren millimeterpassning då det gällde tiden. Och bra det eftersom himlen just hade öppnat sig och regnet forsade ner.

Så satt jag där på tåget i godan ro och läste min bok. Hur trivsamt som helst. Och som om detta inte skulle vara nog. När jag sent om sider – kan ha varit vid 18-tiden – var framme i Knallemetropolen kom givetvis buss nr 6 och lämnade av mig vid hemmet på Bredgatan. Snacka om en helt fantastisk dag, inte minst ur logistisk synvinkel.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Vad gör dom här ?

Bloggar kan ju innehålla inte bara svar utan kanske än hellre frågor. Därtill brukar det vara betydligt lättare att leverera de senare och därtill brukar frågor väcka betydligt mindre irritation i jämförelse med svar som av vissa kan uppfattas som något som skrivs dem på näsan. Och sådant brukar vi vara ytterst känsliga för.

De senaste morgnarna när jag från Borås tagit Linje 100-bussen har jag alltid lagt märke till att vid ingången till tågstationen finns en hel del kassar och andra bylten placerade. Några enstaka väskor också. Ibland ackompanjeras detta bagage av livs levande människor vilka regelmässigt dricker som jag uppfattar heta drycker (te, kaffe, choklad) för att helt enkelt hålla värmen. Det har ju som vi alla märkt att morgnarna varit och är kylslagna. Personerna, vanligtvis män, brukar snacka en hel del med varandra, men inte med några andra. Och min stilla undran varje gång jag sett dem är – vad gör de här. Vilken historia har var och en av dem att berätta. Är de måhända tiggare från något Östland. Sedan kommer bussen till Göteborg och allt faller i min tillfälliga glömska.

Sedan har jag läst om människor som har vräkts från campingen på Saltemad. En del talar om att de är asfaltläggare och att de kommer från Irland. Tydligen kommer de varje år ungefär vid den här tiden på året. Ett vårtecken ? Vilka är dessa personer? Har de verkligen några uppdrag med tanke på den negativa publicitet som de årligen för med sig.

Ja, frågorna närmast stockar sig, varför jag lämpligen rundar av just här.

1 kommentar

Under Uncategorized

Skitsnack när det är som bäst

Igår var det Internationella kvinnodagen, om det nu skulle ha undgått någon. Erika har varit hur aktiv som helst i planerandet och hennes kunnighet och entusiasm har också krönts med välförtjänt framgång. Att lokalbussarna flaggade var t.ex. hennes förtjänst, något som hon lyckades genomdriva tillsammans med en ”open-minded” man från Moderaterna. Ibland kan det vara hur bra som helst att agera över den traditionellt trista blockgränsen.

På kvällen var det småtrevlig underhållning och fantastiska hembakade kakor på Hemgården. Uppslutningen var minst sagt god. Från Water-Aid talade en fascinerande kvinna om hur det är att arbeta för organisationen vilken har som målsättning att bringa vatten och hygien till alla dem som inte har allt det som vi svenskar tar för givet. Tänk bara hur mycket vatten vi använder och vem skulle idag vilja återvända till torrklosetternas tid. Svaret blir nog ingen, åtminstone om vi talar om året-runt bruk.

Och ändå skulle TC vara något lyxigt för väldigt många människor, inte minst barn och kvinnor i delar av Asien och Afrika. Därför blev det valda ämnet hur passande som helst på just Kvinnodagen. Bilder visades, debatt skapades och det var precis så trevligt som det kan vara på en i sig anspråkslös tillställning. Och det här med att snacka bajs och annat som rent generellt kan gå under beteckningen skitsnack kan vara hur givande som helst. Såsom igår då även besökande människor visade sin generositet genom att skänka pengar till något som jag tror alla kan ställa upp bakom. Nämligen vatten och toaletter åt folket (det senare i universell mening).

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Det liksom bara fortsatte

Gårdagen var nog en sådan dag som egentligen aldrig skulle ha inträffat. Men mig veterligen är det hur svårt som helst att bara som en nyck hoppa över vissa dagar som liksom inte passar ini det egna livsschemat. Skulle den möjligheten finnas är jag den förste som vill utnyttja möjligheten och då hade gångna 2 mars förmodligen strukits ur min almanacka. Dock hade jag önskat fira dagen under loppet av en halvtimme. Det var nämligen ungefär den tid det tog för två vigslar, en på Stadshuset och den andra på Ellagården, en evenemangsgård i lantligt rustik stil strax utanför Borås. Det var på den senare platsen som ett för gästerna hemlighållet bröllop skulle gå av stapeln med start klockan kvart i fem.

Jag såg fram emot det hela efter att ha haft ett tidigare i veckan angenämt samtal med kvinnan ifråga som därtill för många år sedan hade varit en student till mig på Högskolan. Jag körde bilen med viss försiktighet eftersom avgassystemet hade så sakteliga sänkt sig ned mot asfalten. Det var där som den första olyckan hade startat. När jag väl var framme vid Ellagården kom en trevlig ung man mig till mötes. Eftersom det hela skulle vara en överraskning för gästerna – vilka alla trodde att de var på enbart angenäm födelsedagstillställning – blev det att föra in mig i ett rum så där vid sidan om. Det var då jag gjorde den fasansfulla upptäckten. I och för sig hade jag tagit med mig glasögonetuiet, men det var ju TOMT. Snacka om slag av panik. Ja, det var bara att i hög hastighet återvända till Borås med den ”skadeskjutna” bilen. Det hela kom dock att ordna upp sig på ett – som jag tror – såväl för brudparet som för de övriga angenämt vis. Men visst kändes det lite snopet då jag valt att läsa en dikt som en ung flicka i stället skulle deklamera. Men hon gjorde det betydligt bättre än vad jag någonsin hade kunnat göra, varför olyckorna för den här gången och just den här dagen hade slutat. Tack och lov.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Källarrevolution

Igår var det årsmöte i en av många lokala socialdemokratiska partiföreningar. Själv deltog jag i stadsdelen Götas förening som för övrigt kunde konstatera att det var dags att fira 25 år. Kanske vi glömde att hurra för födelsedagsbarnet. Men det senare var inte särskilt konstigt med tanke på allt som vi diskuterade på närmast gammalt känt vis då det gäller politik.

Diskussionens vågar gick emellanåt hur höga som helst, men efteråt gick det ändå att konstatera att samtliga i lokalen hade överlevt. Erika öppnade mötet och sedan var det inbjudne föreläsarem Petter som på snitsigt vis tog över ordförandeklubben. Hans goda idé, vilken också föll i mycket lucker jord, var inledningsvis att vi skulle äta medhavd smörgåstårta alltmedan vi försökte lösa inte bara Borås problem utan också hela världens. Jag tror att vi lyckades med båda. Åtminstone på vårt vis.

Hur som helst var det en härlig stämning. Någon tog upp det här problemet att gamla inte släpper förbi yngre och det problemet genom historien är ytterst välbekant och givetvis hur sorgligt som helst. Men min förtröstan är ändå att de unga idag blir ändå de som i förlängningen tar över även om de då kanske inte längre är unga. Måhända är det just väntan som inte bara är svår, men också att beklaga.

Sedan rundade Erika av det hela med tack, blommor och att låta sig konstituera sig med den nya styrelsen. Själv försökte jag för ovanlighetens skull hålla lite låg profil, något som betydde torka av bord och diska undan. Allt kändes riktigt bra, radikalt och fint en söndagkväll i en källare i södra Borås.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Ska jag ta med mig Kängurun ?

Ibland händer det att jag läser tidningar vars upphovsmän säkerligen vill att jag ska benämna det tryckta för magazin (den stavningen bör också vara passande). Den senare beteckningen skapar en aura av förfining som säkerligen också är eftersträvad. En del som retar sig på sådana här tidningar bör givetvis undvika dem, men själv väjer jag inte för att ta del av dem. I dem finns inlägg och reportage som för mig iväg till en värld som jag ibland trodde var försvunnen, men som helt tydligt ännu finns kvar. Och därtill hyllas av en del människor.

Just ett sådant här exklusivt magazin läste jag den gångna morgonen. Därtill satt jag i husets salong varför jag kände att den fina världen i tidningen möttes av något som någorlunda kunde matcha vad som behandlades i tidningen. Men när jag så kom till en intervju med en av stadens textilbaroner (låter betydligt bättre än kalsongbaroner) fick han frågan om vilken typ av vin som han skulle kunna tänka ta med sig till en öde ö. Till min stora förvåning hade den intervjuade ett omedelbart svar på den minst sagt besvärliga frågan.

Tänk om jag själv skulle få en motsvarande fråga. Nu kommer det nog aldrig att bli aktuellt, men tanken kittlar ändå. Och vad skulle jag svara. Hade ju inte bara kunnat sitta eller stå där svarslös. Nej, jag hade nog fått svara att det hade väl blivit den där vanliga tetraförpackningen som har ett vitt vin – årgång 2013 – som, tror jag, går under beteckningen Kängaru (dock med engelsk stavning och uttal). Snacka om årgångsvin (nytt vin varje år och dag), men billigt är det.

Ja, det är skönt att vara ordentligt beredd på en intervju av just skissat slag.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Att kissa bakom bersån

Den här årstiden är inget för dem som önskar kissa utomhus. I och för sig såg jag nyss en liten pojke som med mammas hjälp gjorde vad som var nödvändigt och det tillika i väntan på bussen, men hade jag gjort motsvarande hade jag betraktats som en snuskig gammal gubbe och vem önskar ett sådant epitet.

Men det där med bersån – var i sammanhanget kommer det då in. Ja, så här ligger det till. Vanans makt är ibland hur stor som helst. För ett antal år sedan fick jag liksom bara för mig att ställde jag mig bakom bersån helt insynsskyddad blev det liksom en frihetskänsla att då och då urinera just där. Självklart var det en dumhet och en dag blev jag om inte tagen på bar gärning så i vart fall avslöjad. Kära hustrun sa nämligen något om att det luktade märkligt i bersån och då, om inte förr, förstod jag att nu gällde det att retirera från dumheterna. Frihetslängtan kan inte tillfredsställas på mitt smått barnsliga och löjliga sätt utan jag fick vackert agera som alla andra i familjen, nämligen att använda de utrymmen som är tänkta att nyttjas i dylika situationer.

Att jag kom att tänka på detta häromveckan berodde nog mest på att nu kan det snart komma att krävas SMS för att kunna gå på toaletten i anslutning till järnvägsstationen i Borås. Något liknande hade införts på annat svenskt ställe och turen har kanske snart kommit till Knallelandets huvudstad, Borås. Och vi som är mobilbefriade får då genast ett litet problem. För inte ska jag väl behöva springa hem och återuppta min fula ovana. Kanske jag ändå får skaffa en mobil av den högst banala anledningen att vara civiliserad då det gäller det här med att uträtta sina behov.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Arg och ledsen

Vi vet nog alla att ibland är känslorna hur märkliga som helst. De kan leda oss till nästan vilka mänskliga reaktioner som helst. Skratt kan blandas med gråt. Vi är minst sagt märkliga som individer. Därför har jag nog ganska så god grund för min i rubriken beskrivna reaktion.

Under dagen har jag haft lite undervisning. Idag har det varit – modernt uttryckt – riktig ego-boost med studenter som efter föreläsningar applåderat. Inte dåligt då det handlar om juridik. Självförtroendet mitt slår givetvis i topp, åtminstone fram till dess att annan verklighet hinner i fatt mig och jag inser även alla mina många tillkortakommanden.

När jag sedan – efter detta – går i skolans för dagen mörka korridorer förnimmer jag något sorgesamt. Det finns, visst kan jag ha missuppfattat det hela, en nedstämdhet som jag övertygat tillskriver den sittande regeringens allt snävare ekonomiska politik mot våra högskolor och universitet. Neddragningar som det inte talas särskilt mycket om, men som märks i korridorerna. Här finns en kunskapspotential (och nu snackar jag inte alls om mig själv) som vill förmedla och dela med sig. Utanför byggnaden finns tusentals och åter tusentals studenter som inget hellre vill än att fortbilda sig, att få veta samband som annars ligger i det fördolda. Men dagens politik tillåter dem inte att komma in i det ljus som ändå all eftergymnasial utbildning får anses utgöra.

Detta är grymt. Och jag blir både ilsken och oerhört förbannad. Dels för att det tillåts ske dels för att inget sägs. Varför hörs inga protester, var finns den folkliga revolten. Vi håller snabbt på att förlora en tätposition som kunskapsland. Varför. Den sittande regeringens ansvar är enormt och måtte domen mot dem bli hård. Det som nu sker är nämligen hur orättvist och hur grymt som helst. Ingen förtjänar denna neddragningspolitik, allra minst våra unga.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

När allt liksom bara är hur naturligt som helst

Igår hade jag härliga känslor. Hela kvällen. Hur dumt det än låter så har det inte blivit av att vi träffat trevlige Rasmus föräldrar. Och då talar vi om att Linnea och Rasmus varit tillsammans dryga fyra (måtte jag nu inte skriva fel) år. Jag fattar liksom bara inte att vi, Erika och jag tagit initiativ till ett sammanträffande. Men för egen del får jag väl tyvärr hänvisa till allmän slöhet och viss oföretagsamhet. Nu är dock detta historia för Per och Pernilla, såsom Rasmus föräldrar heter, var de som tog initiativet och igår träffades vi alltså hemma hos dem på Hestra.

Vi tog bussen dit och som tur var hade vi den kunniga guiden Linnea med oss. Dock gjorde hon en liten miss då det gällde rätt busshållplats, men det är alltid skönt med människor som inte i alla avseenden är perfektionen själva.

Det första mötet – Ni vet det där som sker redan i hallen, kapprummet, entrén eller vad man nu väljer att kalla det till ytan ofta begränsade första utrymmet – är många gånger helt avgörande. Och redan där kändes det bra. Redan från första stund snackades och skrattades det en hel del. Såsom lite smålustigt kunde jag under kvällens lopp konstatera att Rasmus och Linnea nästan kändes som de i sällskapet vuxna som gärna höll ett litet lätt vakande öga på oss andra hur det hela skulle avlöpa. Skönt med kanske lite omkastade roller.

Och när vi ganska så sent skildes kändes det inte alls om om det var första gången som vi träffats. Nej, snarare som vänner som vi känt under närmast evinnerliga tider. Tänk att ett möte kan bli och vara så bra.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized