Kategoriarkiv: Vardagsliv

Min bästa belöning

Snart har jag undervisat i 30 år vid Högskolan i Borås. Jag har haft förmånen att få vara med på en fantastisk resa. Hur ett litet lärosäte utvecklats till ett campus som säkerligen när som helst och med framgång kan ta upp kampen med betydligt mer ärorika läroställen. Även om jag ibland också blivit och blir högst förbannad på Statsmakten då man styvmoderligt behandlar högskolan vad gäller ekonomisk tilldelning. Högskolan är nämligen oerhört viktig för Borås med omnejd, men framför allt för studenterna som där kan få den utbildning som gör dem nyfikna, ifrågasättande och vetgiriga för kanske resten av livet. Eller ta bara den här hsitorien som är hur sann som helst.

Igår hade jag som vanligt några brottmål. Den här gången satt jag med en notarie som jag vanligtvis inte sitter med. Anledningen var att jag just igår hjälpte en annan avdelning med att som vi brukar kalla det avverka mål.

Christopher som han heter tillhör gruppen duktiga och trevliga unga jurister vilka vi under vanligtvis två års tid får nöjet att arbeta med i deras egenskap av notarier. Vi satt där och småpratade mellan förhandlingarna.

Plötsligt sa Christopher ungefär så här. ”Du känner väl knappast igen mig”. Han hade tyvärr helt rätt. Och då berättade Christopher att för ungefär tio år sedan hade han läst för mig i Borås och efter den kursen blev han så intresserad av juridik att han började på juristprogrammet. Tänk – kanske jag bidrog till att han blev inspirerad, något han själv också uttryckte.

Just då får jag den bästa arbetsmässiga belöningen en människa kan få. Sådant värmer.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Borås, Juridik, Skola, Vardagsliv

Tusentals blogginlägg

När jag nu håller på att runda av mitt bloggande – efter september månad kommer jag att skriva enbart lite då och då, sporadiskt skulle väl kunna användas som korrekt beteckning – är det ju nästan alltid så med oss människor att vi vill göra någon typ av summering. I högtidliga sammanhang benämnd Efterskrift.

Blogg och högtidlighet hör dock knappast samman. Kanske Calle Bildt har en annan uppfattning, men det får i så fall stå för honom. Hur som helst har mina inlägg varit 1000 och åter 1000. De flesta finns nog kvar, men vissa har om jag inte har helt fel försvunnit då Bt bytte system för oss bloggare, dvs då vi själva blev ansvariga för våra inlägg på WordPress.

Egentligen undrar jag så här i efterhand. Varför skriver jag och därtill så flitigt. Jag har inget svar. Det har liksom blivit en vana. Många gånger börjar jag med bloggandet innan jag sätter igång med det vanliga vardagliga arbetet. Men vid andra tillfällen, såsom under helgerna, finns ingen som helst tidsordning. Det kan hända i stort sett när som helst.

Vanligtvis kommer jag jälv på tanken att skriva, vid andra tillfällen blir jag lätt påmind av kära Erika som uttrycker sig ungefär så här. Kanske Du skulle blogga lite.

För egen (och förhoppningsvis även för mina läsare) del har det varit hur avkopplande som helst. Inga ämnen har varit för små eller för stora. Ibland känsliga, ibland enbart som vi säger i Skåne ”glyttiga”.

Och alla kommentatorer har i sina omdömen varit förvånansvärt hyggliga.

1 kommentar

Under Arbetsliv, Borås, Familjeliv, Vardagsliv

Den plikttrogne domaren

Ofta har jag genom åren fått höra hur mycket en del unga jurister tvingas arbeta, i synnerhet i början av deras karriär då de vid olika advokatfirmor är anställda som s.k. biträdande jurister. Ibland då jag hört detta har jag tyckt riktigt synd om dem för även om arbetet kan vara hur intressant som helst så finns det tack och lov mycket annat i livet som är värt att få uppleva.

Men den här morgonen kom jag i stället att tänka på oss domare. Hur har vi det egentligen. Tillhör vi en grupp slöisar som är bäst på att undvika jobb. Men då vill jag nog framföra följande.

Den gångna natten kännetecknades av egentligen en enda sak, nämligen HOSTA  med stora bokstäver. Och för mig är det svårt att förena ordentliga hostningar med vederkvickande sömn. När det alltså var dags att kl 06 stiga upp visste jag knappt om det var morgon eller kväll. Förkylningens existens gick det dock inte att ta miste på. Den hade med full kraft slagit till mot och i min kropp.

Kanske skulle en normal människa ha stannat hemma. Tagit det lugnt och kurerat sig. Men inte en domare som likt en scout alltid tycks redo. Arbetsorganisationen är nämligen numera så tight att det finns egentligen inget utrymme att vara hemma. Jag säger detta helt utan värdering; i stället är det ett konstaterande. Och skulle det i undantagsfall finnas någon annan som kan ta över så blir det hela en solidaritetsfråga (och kom nu inte med påståendet att det är osolidariskt att gå till jobbet med begränsad bacillspridningsrisk). Därtill vill ingen domare att parterna ska behöva vänta bara för att en förhandling ska ställas in p.g.a. ordförandens snuva. Därtill kan ju den tilltalade redan vara frihetsberövad, något som givetvis påskyndar handläggningen.

Så vi domare är kanske lika ambitiösa som en del av de där biträdande juristerna.

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Juridik, Vardagsliv

Jagad av en vacker kvinna

Detta är på intet sätt ett inlägg i en debatt som rör det här med stalking (varvid jag för egen del gör reflektionen om det verkligen är nödvändigt att för detta fenomen använda ett engelskt ord när vi själva har en alldeles utmärkt term som heter förföljelse), även om jag faktiskt även haft erfarenhet av detta fenomen. Det fick till följd att jag var tvungen – gjorde det något motvilligt – att söka som det då benämndes besöksförbud (motsvarande term idag är kontaktförbud). Förbudet skulle dock visa sig oerhört effektivt.

Men det jag nu tänkte förmedla var vad som hände mig igår på den s.k. Nisseterminalen i Göteborg. Jag stod där i godan ro och smaskade på en nyinköpt brödkaka. Plötsligt dök det upp en ung, vacker kvinna som presenterade sig och sa att hon kom från tidningen Etc. Hon ställde snälla frågor om kollektivtrafik och eftersom jag älskar att åka just kollektivt var jag ju bästa tänkbara intervjuoffer.

Och så kom då bussen. Vi tackade varandra och jag steg ombord. Inom loppet av någon minut dök samma kvinna upp, nu på bussens övre däck där jag just hade satt mig till ro. Hon agerade med högsta speed och sa att hon även ville ha foto av mig. Det blev nu inte bara ett foto utan en hel rad sådana. Snart började jag bli orolig för att kvinnan inte i tid skulle hinna av bussen. Men det ordnade sig och jag kunde åter sätta mig tillrätta. Denna gången med ett nöjt leende över minst halva ansiktet. Kollektivtrafik är toppen.

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Media, Resor, Vardagsliv

Kvinnor på toa

De som önskar läsa en snuskblogg kan nog sluta redan här. För så är det inte tänkt att bli. Snarare en förundran över vad jag läst. Eller kan det helt enkelt vara på det viset att jag är förd bakom ljuset (uttrycket ter sig oerhört adekvat) av tidningsinlägget som i stället för information ska tolkas som en Norgehistoria.

Hur som helst kunde jag läsa – kanske på nätet, kanske inte – att i grannlandet Norge hade en krögare (varför förstår jag inte riktigt) hittat på att på herrtoaletten så visade sig plötsligt efter att gentlemännen gjort vad tänkt är i spegel framför dem två attraktiva kvinnogestalter. Syftet med detta bildspel är för mig en gåta för enligt samma artikel så hade spektaklet kostat en hel del norska pengar. I jämlikhetens namn funderade dock samme restaurangägare på att införa en liknande ordning på damtoan, men då skulle de icke inbjudna figurerna vara av manligt kön.

Vad är det här för något? Eller är det fråga om smart marknadsföring eftersom även jag sitter här i Sverige och bloggar om det hela.

Hur som helst ska detta jämföras med statstjänstemannens vardag. Igår gick samtlig belysning sönder på toaletterna på tingsrättens 6:e våning i den östra delen (den som är närmast Borås). Och om Ni inte vet det så är det ett smått helsicke att klara sina toalettbestyr i mörker. För att inte tala om tjejer som önskar måla sig än finare än vad de redan är.

I Norge kräver man tydligen damer på herrtoaletten. Själv nöjer jag mig med några välfungerande glödlampor (vilka också senare på dagen kom på plats).

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Media, Vardagsliv

Så dj…la ledsamt

Erika och jag hade just lämnat Textilmuseets formidabla avflyttningsfest och vi var både på ett såväl strålande som mätt humör. Då plötsligt fick Erika ett SMS från Linnea och budskapet var att 24-årige William Petzäll hittats död  i sin lägenhet i Varberg. Vår tidigare odelade glädje förbyttes snabbt i ett allvar om livets förgänglighet samt inte minst det tragiska i den tidigare sd-politikerns alltför tidiga död.

Jag har tidigare skrivit om William och mina amatörskriverier har i vart fall haft ambitionen att vara stödjande och detta utifrån ett medmänskligt perspektiv. De idéer som William gick till val på och som även gav honom bl.a. en riksdagsplats är på det hela taget främmande för mig. Partiets omhuldande av nationen samt i förlängningen att avståndstagande till mångkulturism är inget som jag står bakom. Men det saknar i sammanhanget all betydelse. Jag känner inte William. För mig är han en ung människa som efter sitt avhopp från Sd på intet sätt fick något stöd från tidigare partikamrater. Givetvis vet jag inte i detalj om det förhåller sig på det viset, men allt runt William indikerade bl.a. genom eget missbruk att han blev en allt mer isolerad person som på intet sätt fick stöd från sina tidigare partikamrater. De liksom bara försvann då det inte längre tycktes lika angeläget och måhända passande att stödja William.

Ett sådant cyniskt förhållningssätt och jag skulle på intet sätt vara förvånad om det kan förhålla sig på ungefär likartat sätt i andra politiska partier. Kanske något att jobba med på alla plan, inte minst det individuella.

Lämna en kommentar

Under Media, politik, Vardagsliv

Blondinbella, En försvunnen kvinna och alla andra

Det var helt nyligen fredagskväll på Bredgatan. Först grillade jag (denna märkliga manlighetsrit) med en öl därtill och sedan – efter god mat – var det dags för TV-tittande och lite allmänt småsnack. Jag tror att det är detta som marknadsförs som Fredagsmys. Hur som helst kom vi – i detta fallet Linnea och jag – in på det här med hur människor förhåller sig till varandra på nätet. Inget direkt nytt ämne, men ändå i sin tristess närmast fascinerande och samtidigt skrämmande. Linnea hade just läst några nedsättande kommentarer från läsare av den välkända Blondinbellas blogg. Och i gammal tråkig ordning så fanns det givetvis människor som hade något elakt att säga om hennes kropp.

Ungefär samtidigt läste Erika några av tusentals och åter tusentals kommentarer om den i Egypten saknade eller försvunna svenska kvinnan. Kommentarerna, vanligtvis ytterst negativa, haglade. Och då ska vi ändå betänka att i sammanhanget finns det människor som uttrycker sig än värre och som av den anledningen blir censurerade.

Vad är det egentligen frågan om. Bär alla dessa hänsynslösa människor så mycket skit inom sig, skit som i tid och otid måste tryckas ut. Hur mår de egentligen. För inte kan de väl må särskilt bra. Även om en ytterst liten tröst i sammanhanget förmodligen är att efter att skiten kommit ut så mår vederbörande något bättre själv. Men hur känner sig offret. Blondinbella och andra hel- och halvkändisar kan kanske ta det, men andra mindre kända och därtill unga kan hamna i en känslomässigt ytterst svår situation. Något som kommentatorn i sin själviskhet givetvis struntar i.

Ja, nätet är ibland lika illa som det i andra sammanhang är bra.

Lämna en kommentar

Under Borås, Familjeliv, Fritid, Media, Vardagsliv