Kategoriarkiv: språk

Både bröllop och filminspelning

Klockan är bara barnet. När jag just knackat ner de fyra föregående orden så undrar jag hur många som alltjämt förstår uttrycket. Och det enda säkra jag därvid kan påstå är att än färre använder sig av uttrycket. Samtidigt hyser jag en liten morgontidig undran i mitt huvud – hur går det med vårt språk när så många beprövade uttryck försvinner. De som jag bedömer som så väsentliga för att vi människor ska känna oss tillfreds med oss själva och med andra. Kommunikation är nog det som egentligen gör oss till människor.

Men vad ska jag bry mig egentligen. För på något vis finns det i oss människor en möjlighet till fantastisk anpassning. Och därvidlag är vi en produkt av övriga naturen. Tänk så illa vi under hundratals år har behandlat just den omgivande naturen, men ändå lyckas den överleva genom att anpassa sig till nya förhållanden. Tyvärr kan sak samma sägas om det som vi fruktar. Hur ofta hör vi inte om resistenta bakterier där de små otäckingarna på något mirakulöst sätt lyckas överleva våra idoga försök att utrota dem.

Själv kan jag konstatera att min tid som Bt-bloggare går mot sitt slut. Någon på jobbet undrade hur det kändes att framdeles inte producera två-tre bloggar om dagen, ett pensum som för mig varit det vanliga. Mitt svar blev att det kändes egentligen ingenting. Och med det sanningsenliga svaret kan jag konstatera att någon bloggmissbrukare blev jag aldrig.

Kanske det också kan bero på att det hela tiden funnits andra aktiviteter som upptagit min tid. Och till helgen kan jag se att schemat innehåller bl.a. trevliga tre vigslar på Stadshuset och därefter blir det ny filminspelning i Norrköping.

Lämna en kommentar

Under Borås, Bröllop, Film, Fritid, språk

Att skriva böcker

Jag satt i det statliga kafferummet och konverserade. Det är alltid lika trevligt. Vilken tur jag har haft och har i livet som nästan ständigt varit omgiven av hjälpsamma människor (tack för att Ni finns) som därtill är trevliga.

En kvinna – vid avslutandet av kaffedrickandet – undrade (efter vad hon hade hört alternativt läst) om jag nu skulle sluta med bloggandet i BT. Svaret mitt blev att så är det nog bestämt. Och egentligen inget konstigt. Från början var tanken (N Sennertegs tanke som den formulerades till mig) att jag skulle blogga si så där en fjorton dag, men när jag nu tittar i backspegeln så har det blivit snart sex och ett halvt år. Vart har den tiden tagit vägen.

Hur som helst sa samma kvinna. Du kanske ska ge ut en bok med dina samlade bloggar. Varpå jag replikerade att böcker har jag ju skrivit sedan decennier tillbaks. I samma ögonblick som jag sa det jag nu råkade säga kändes det lite konstigt. Är jag författare ?

Jag vet inte riktigt om beteckningen författare brukar användas för facklitteratur – kanske titeln är reserverad för skönlitterära bidragsgivare -, men om så är fallet så är jag ju faktiskt också författare. För tillfället håller jag på med min sjunde upplaga (än en gång blir jag påmind om den flyktiga tiden) av Norstedts Juridiska Ordbok och det är inte klokt vad jag lär mig.

Det är nog tur att jag då och då gör uppdateringar så att jag på det viset åtminstone själv håller mig a-jour med vad som händer i rättsvetenskapens underbara värld.

3 kommentarer

Under böcker, språk, Trädgård

Fet och dement

Vanligtvis är det tämligen kul att lyssna till olika rapporter och vad man däri kommit fram till. Än oftare är det trösterikt att veta att om några år efter den första rapporten kommer det en annan utredning som förmodligen hävdar att det som tidigare kommit fram är helt felaktigt. I stället gäller kanske det motsatta. Och sedan fortsätter det, förmodligen i all evighet. Går det då inte att lita på något. Den frågan blir för envar att besvara. För egen del använder jag mig av det beprövade uttrycket att det hela – vad det nu än kan vara – får tas med en nypa/gnutta salt.

Och denna min nu redovisade inställning beror måhända på att vissa utredningars resultat bidrar till – om de skulle stå för en absolut sanning (något som givetvis är en omöjlighet) – att ens, dvs mitt, själsliga liv skulle få sig en ordentlig negativ törn om det som publiceras också verkligen gäller eller gällde.

Eller vad sägs om det som står att läsa i dagens BT. På ena sidan kan jag läsa att om jag slarvar med tandborstningen så kommer det att innebära att jag blir dement. De elaka bakterierna eller vad det nu är som jag inte avlägsnar kommer kanske att vandra upp i huvudet och göra mig till en sällan skådad virrepanna. Och Erika som ibland påstår att jag just slarvar med tandborstningen. Jag känner mig redan åderförkalkad som det förr benämndes eller på god väg att bli.

Ögonen går sedan över till BT:s motstående sida och där kan jag läsa att barn utan syskon blir garanterat feta, fetast i Italien om jag får tro artikeln. Och jag som inte har några syskon, även om viss begränsad tröst kan sökas däri att jag är skåning och inte italienare.

Ja, nu kanske alla förstår mitt tunga öde. Detsamma kan sammanfattas i blogginläggets rubrik.

Lämna en kommentar

Under Barn, Media, språk, Vardagsliv

Från ungmö via ungkarl till singel

Språket är ständigt i utveckling. Det känns bra, även om det ibland kan kännas svårt att hänga med. Men så är ju fallet med all utveckling. När jag skrev titeln ovan hade jag nog min egen självvalda belägenhet i tankarna. Erika och jag har nu kärlek på distans, där avståndet oss emellan är detsamma som avståndet mellan Borås och Ljungskile. Hittills har det gått ganska så  bra, men det beror kanske mest på att Linnea och Rasmus är här och lättar upp stämningen samt bryter den tystnad som annars råder i det lilla huset (husen) på Lyckorna.

På dataskärmen kan jag se att klockan har redan hunnit passera 09. Jag själv har redan tagit dagens första bad, varvid jag upptäckte att jag kände mig lite småförkyld. Är jag den där klenisen som inte klarar av att vara ute på sjön varvid tacksamma tankar än en gång går till Anette och Knut som lät oss uppleva Orust m.m. från havssidan. Nej, jag tror att jag skrinlägger (ett sådant ord hade aldrig en ungdom använt) den märkliga idén.

Ordet ungmö – jag återvänder nu till rubriken – var ålderdomligt redan då jag var ung. Förmodligen var det bokstäverna mö som kändes passé. Men visst hände det att jag någon gång hörde ordet uttals på fullaste allvar. Men nog inte under senaste halvseklet.

Ungkarlen verkar också ha passerat sin storhetstid. Visst finns alltför många ensamma män, men någon gång för ett tiotal år sedan blev de i stället singlar och förpassade ungkarlen till snart de glömdas gaderob där ungkarlen märkligt nog får leva tillsammans med ungmön.

Lämna en kommentar

Under Barn, Borås, Familjeliv, Kärlek, språk

Sluta jiddra !

För några veckor sedan var det en nämndekvinna (ni vet – lekmannadomare – vars värdefulla arbete jag i vått och torrt brukar försvara) som frågade mig ungefär så här. ”Sven, vad menas egentligen med ordet jiddra”.

För mig är ordet lite av kåkslang och kan lämpligen översättas med krångla eller djävlas med. Så finns rubriken till bedömning blir det nog lämpligt att översätta den med att man ska sluta upp med något och det måhända så fort som möjligt (i värsta fall kanske smockan hänger i luften).

Och även om jag kanske inte själv använder mig av begreppet så skulle jag kunna tillämpa det på vissa juristers sätt att uttrycka sig såväl i tal som skrift. Genom att använda märkliga begrepp – ibland t.o.m. latiniserade sådana – drar man nämligen, ibland utan att de själva märker det, något av löjets skimmer över andra jurister samt över juridiken i stort (det senare mer än det förra att beklaga).

Juridik är som jag själv ser det levnadsregler. Med nödvändighet är reglerna vanligtvis ytterst abstrakta. Ibland är det onödigt (lagstiftaren uppmanas då av mig att sluta jiddra) abstrakta, men då ankommer det på oss jurister att förklara dem på ett sådant sätt att alla andra som inte fått förmånen att läsa i Uppsala eller ligga i Lund kan förstå det hela och även kunna applicera bestämmelserna på den många gånger ytterst konkreta verkligheten.

Här kan nämligen väl passa in det gamla uttrycket det dunkelt sagda (uttryckta) är det dunkelt tänkta. Alltså som en uppmaning till alla dem som känner sig träffade. Sluta jiddra och snacka så att ”vanligt” folk begriper vad ni säger. Då, men först då, återfår juridiken sin rättmätiga status som en ytterst viktig komponent i samhällsbyggandet.

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Juridik, politik, språk, utbildning

Att läsa bloggar

Ibland blir jag så engagerad eller vad jag nu ska kalla det i vad jag gör att jag liksom helt glömmer omgivningen och vad som där kan tänkas pågå. Ibland är denna min egenskap (för det är väl en sådan) hur bra som helst. Väldigt lite stör mig t.ex. Jag vet arbetskamrater som kan tycka det är jobbigt att sitta i närheten av en kopieringsmaskin för det blir då lätt en massa spring fram och tillbaka, något som stör dem i deras koncentration och arbete. Själv lägger jag inte märke till vare sig kopieringsmaskinerna eller de som kan tänkas använda dem.

Å andra sidan kan min läggning få till följd att jag missar en hel del som annars skulle ha kunnat berika mitt liv. Då tänker jag knappast på det nyssnämnda utan på allt annat som är hur bra och intressant som helst.

Ta t.ex. det här med bloggandet. Själv ligger jag ju i tidsintervallet 5 – 10 år då det gäller bloggproducerandet. Och det är först idag som jag närmast systematiskt gått igenom en massa bloggar som helt nyligen producerats och som ligger på Sverigelistan över mest besökta. Och blev jag imponerad. Det skrivs om allt från det mest till det minst personliga. Men med vilken professionalism. I och för sig vet jag inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men det gör ingenting. Jag blev ordentligt glad över hur människor – vanligtvis för mig helt obekanta – formulerar sig. Helt fantastiskt.

Så visst kan det vara en stor fördel att ibland ta av sig de där skygglapparna och skåda ”ljuset”.

Lämna en kommentar

Under Fritid, Media, språk

Fackidiot eller sakkunnig

Tänk vilken skillnad i känsla mellan de två orden i bloggrubriken. Att vara sakkunnig är nästan bättre än att vara expert. Det senare låter lite väl allmänt och dessutom knastertorrt. Sakkunnig däremot känns akademiskt och ytterst tillitsfullt. Hur bra som helst med andra ord.

Men så har vi det där med fackidiot. Ibland brukar Erika antyda att jag på fritiden läser för mycket av den varan som kan rubriceras som juridik. I förlängningen av henns påpekande ligger att jag – om jag inte stoppar – kanske kommer att sluta som fackidiot. Och vem skulle vilja ha den beteckningen intryckt i pannan. Inte jag, i vart fall.

Nu tror jag dock att risken/faran i mitt fall är ytterst liten. För det första händer det att jag läser böcker som ingalunda kan platsa i ett juridiskt bibliotek och då det kommer till just juridik verkar det som om jag aldrig kommer längre än till de elementära böckerna. Dessa kan jag läsa om och om igen med nya upplagor som strömmar till och nog upptäcker jag varje gång nya saker vilka tidigare gått mig helt förbi. Ibland blir jag nästan lite skrämd. Hur mycket mer finns det att lära och ibland har det också hänt att jag tidigare trott att jag hade förstått det hela, men att detta vid närmare eftertanke visade sig helt fel.

Konstigt bara att Erika i stället för sakkunnig väljer fackidiot som en beteckning som skulle kunna passa in på mig i förlängningen. Hon och jag får nog ha ett litet snack om det hela.

 

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, böcker, Familjeliv, Juridik, språk

Sven – va´inte så dj…la gubbig

Gubbighet är ingen komplimang. Inte ens om ordet yttras till någon som de facto är till åren kommen. Kärring känns inte heller särskilt lyckat. De båda orden befinner sig ungefär på samma nivå.

Hur som helst kommer jag alltjämt ihåg en liten händelse som utspelades för kanske 20 år sedan (det tidsintervallet tycks numera vara det normala – en förbannelse? – i mitt eget liv; se dagens jubileumsblogg). En ytterst trevlig ung kvinna – hon är fortfarande trevlig, men numera något äldre – sa till mig under en tenta att hon ansåg att jag hade gubbat till mig. Vad hon ville säga var ungefär att jag hade blivit tråkig i bemärkelsen noggrann på gränsen till småpetig. Det hela sas i samband med en muntlig tenta.

Och ibland – dock tämligen sällan – brukar kära Erika anklaga mig för ungefär samma sak då jag bloggar. Ungefär så här brukar hon uttrycka sig. ”Sven, när du  skriver om juridik så blir du alltid så formell. Det är inte domar som du skriver; det är bloggar. Uttryck dig i stället på det sättet som du brukar snacka. Annars orkar inte människor läsa vad du har att säga.”

Den råd lyder är vis har en annan kvinna sagt till mig. Nämligen min egen mor. Och om det skulle finnas starka kvinnor i en mans närhet så bör ju dessa vara mor och hustru.

Jag ska alltså antigubba mig. Och om det misslyckas så får väl någon eller några läsare höra av sig och påpeka att nu bör det bli en skärpning. Jag lyssnar även om det för mig ibland kan vara svårt att ta tro.

Lämna en kommentar

Under Familjeliv, Media, språk

Svenskarna – ett känsligt folk

Lustigt nog – när jag denna snart passerade morgon – läste ledarsidan i husorganet BT kom jag att tänka på något som hände mig för några år sedan. En person, fritidspolitiker, fnyste när någon annan använde ordet ”brukare”. Jag förstod på intet sätt varför han gjorde som han då gjorde. Ordet brukare är för mig ett fantastiskt bra ord. Det säger nämligen vad det är frågan om, nämligen att en person tar en tjänst i anspråk. Men tydligen hade den missnöjde en helt annan bild av just detta begrepp, något jag kanske först kom till insikt då jag läste dagens morgontidning.

Och då undrar jag lite lätt. Är vi svenskar ett ytterst känsligt folk. Eller kanske misstänksamma, med en dragning åt det negativa. Hela tiden försöker vi på olika områden hitta nya uttryck och begrepp för att om möjligt undvika att stöta oss med någon (som vanligtvis inte finns). Att använda ordet städare är säkerligen helt passé. Jag undrar om inte lokalvårdare också börjar bli ganska så föråldrat. Egentligen vet jag inte riktigt vad för ord som passar in, kanske något med tekniker, för just kombinationen med det senare ledet verkar statushöjande. För det är väl egentligen det som det hela rör sig om. Orden eller beteckningarna ska vara lite finare, lite bättre än vad de egentligen markerar.

Personligen tycker jag det här är hur löjligt som helst. Och därtill falskt. Olika samhällsfenomen blir inte annorlunda enbart av den anledningen att vi hittar på ett mindre direkt begrepp än det som så väl beskriver sakernas tillstånd. Bilden kan i stället bli falsk ty ekonomiskt svaga blir faktiskt inte rikare av att inte benämnas fattiga.

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Media, språk, Traditioner

Uppkomlingar

Jag undrar egentligen vilka associationer rubrikordet väcker. En del kanske bara rycker på axlarna, medan andra blir lite lätt irriterade. Ordet kan nämligen användas av personer som allt sedan tidernas begynnelse (en lätt överdrift) har haft det bra, vanligtvis ekonomiskt, till att trycka till andra som just har fått det betydligt bättre än vad de tidigare har haft.

Det här sättet – vågar jag påstå – är vanligtvis ett sant överklassnöje. Uppkomling utifrån ett sådant perspektiv är nämligen ytterst nedsättande. Det är ungefär som att säga att även om nu personen ifråga fått det materiellt bättre så ska han eller hon inte komma här och tro att han eller hon är något. Det enda personen är kan nämligen beskrivas som just uppkomling och det är inget värt. Tvärtom.

Inga anmärkningar brukar yttras om ekonomin – den är kanske bättre än uttalarens egen – utan i stället blir det att uttala sig nedsättande om uppkomlingens bristande ”manners” eller dåliga smak vad gäller t.ex. sättet att klä sig eller att på annat sätt föra sig i mer kulturella sammanhang.

Men sedan går det ju givetvis att på enahanda sätt påstå att under själva den sociala klättringen blir armbågarna allt vassare på den som klättrar. Och vassast blir dem hos den som lyckas nå allra längst upp (hur nu höjden korrekt ska mätas).

Kanske det med rätta går att påstå att båda två är lika goda s.k. kålsupare, uppkomlingen (med ett något mildare ord benämnd karriäristen) och den som på något märkligt sätt försöker trycka tillbaks den som vill lämna den tidigare socialt lägre positionen. Inte särskilt konstigt att det uppkommer visst socialt ”gruff”.

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, politik, språk, Vardagsliv