Kategoriarkiv: Media

En sådan hänsynslöshet

Vi kan alla ha sett det som jag nu ska lämna en kort redogörelse för. Det har spelats upp på TV, men finns även att tillgå direkt på nätet.

Tänk Er själva detta scenario. Och det är inte bara en tanke utan verkligheten är det som beskrivs. En man har varit på fest. Han har helt klart druckit alldeles för mycket alkohol. Mannen hamnar på en tunnelbanestation och kommer helt plötsligt alldeles för nära perrongkanten. Han tappar balansen och hamnar på spårområdet nedanför.

Då dyker det upp en annan person. Även han går fram till perrongkanten och ser då den utslagne och hjälplöse mannen ligga nedanför. Vi som är betraktare blir glada och närmast lättade över den andre mannens ankomst. Han blir för ett ögonblick räddaren i nöden då han plötsligt hoppar ned till den utslagne mannen vid spåret.

Men sedan händer det som för oss andra är helt obegripligt. Den som vi betraktade som den hjälpande mannen passar i stället på att råna den närmast livlöse. Någon ansats görs inte för att hjälpa den nödställde. I stället visar gärningsmannen, rånaren, en sällan skådad råhet. Och på intet sätt hjälper han den bestulne till en något säkrare plats. I stället får han helt sonika ligga kvar.

Resultatet blir inte bara att den höggradigt berusade blir av med sina tillhörigheter utan blir också påkörd och nästan dödad av det inkommande pendeltåget. Rånaren har då för länge sedan lämnat platsen för sin egen illgärning.

Ja, vad ska man säga. Visst finns det väl genuin elakhet kantad av hänsynslöshet. Men det är sällan det illustrerats så väl som på denna övervakningskamera. Tyvärr.

Lämna en kommentar

Under Brott, Media

Jag försöker förstå,

men jag har ändå dj…ligt svårt att begripa. Helt nyligen hände något obehagligt i Libyen, det land varifrån vi numera nästan hör ett dyft. Ett tag – under själva maktskiftet – fanns nyhetsrapportering i stort sett varje timme, men efter att dramatiken lagt sig har tystnaden lägrat sig över det till ytan stora nordafrikanska ökenlandet.

Nu har dock något inträffat. Och då amerikanska intressen är inblandade blir det snabbt fokus på det som under lång tid varit nästan helt glömt. Sorgligt nog har amerikanska medborgare på ett konsulat blivit dödade. Anledningen, allt enligt rapporteringen, är att en annan amerikansk medborgare gjort en film om profeten Mohammed, en film som ger en föga smickrande bild av den för Islam så betydelsefulle religiöse gestalten.

Att människor blir upprörde då deras tro angrips är kanske inte så märkligt. Så har varit fallet genom hela historien och då räknar jag till historien inte bara den Västerländska. Men visst har vi i vårt sekulariserade samhälle ytterst svårt att förstå människors ilska och närmast raseri inför en filmvisning.

Varför blir känslorna så mäktigt upprörda. Det är ju för tusan enbart en film. Visst kan scener te sig osmakliga – allt beroende på den egna smaken – men att därifrån övergå till våldshandlingar av detta slag är för mig totalt obegripligt. Och då har jag ändå ansträngt mig.

Är det detta som symboliserar någon kulturell barriär. Eller är det kanske mer en tidsfråga (en gång var ju även vi i Sverige högst hårda med straffbud mot antireligiösa yttringar) än en rumslig sådan. Ja, jag vet faktiskt inte. Jag har så svårt att förstå.

Lämna en kommentar

Under Brott, Film, Media, politik, Traditioner

Jagad av en vacker kvinna

Detta är på intet sätt ett inlägg i en debatt som rör det här med stalking (varvid jag för egen del gör reflektionen om det verkligen är nödvändigt att för detta fenomen använda ett engelskt ord när vi själva har en alldeles utmärkt term som heter förföljelse), även om jag faktiskt även haft erfarenhet av detta fenomen. Det fick till följd att jag var tvungen – gjorde det något motvilligt – att söka som det då benämndes besöksförbud (motsvarande term idag är kontaktförbud). Förbudet skulle dock visa sig oerhört effektivt.

Men det jag nu tänkte förmedla var vad som hände mig igår på den s.k. Nisseterminalen i Göteborg. Jag stod där i godan ro och smaskade på en nyinköpt brödkaka. Plötsligt dök det upp en ung, vacker kvinna som presenterade sig och sa att hon kom från tidningen Etc. Hon ställde snälla frågor om kollektivtrafik och eftersom jag älskar att åka just kollektivt var jag ju bästa tänkbara intervjuoffer.

Och så kom då bussen. Vi tackade varandra och jag steg ombord. Inom loppet av någon minut dök samma kvinna upp, nu på bussens övre däck där jag just hade satt mig till ro. Hon agerade med högsta speed och sa att hon även ville ha foto av mig. Det blev nu inte bara ett foto utan en hel rad sådana. Snart började jag bli orolig för att kvinnan inte i tid skulle hinna av bussen. Men det ordnade sig och jag kunde åter sätta mig tillrätta. Denna gången med ett nöjt leende över minst halva ansiktet. Kollektivtrafik är toppen.

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Media, Resor, Vardagsliv

Kriminellas revansch

Jag är närmast övertygad om att ingen kommer idag att skriva något liknande som innehållet i denna blogg. För – rätt överlagt – så är det givetvis på det viset att de åsikter som vi får är serverade av ett journalistkollektiv som ger sin, ibland högst subjektiva syn på saker och ting. Alltså uppstår där som på många andra ställen – polis, läkarkår för att bara nämna två yrkesområden – ett kamratskap eller kåranda som förståeligt nog går ut på att skydda varandra mot hårt blåsande vindar eller när andra motigheter uppkommer.

Redan då jag vaknade hörde jag på radion att idag – märkligt nog den 11 sepember – var en glädjens dag eftersom två svenska journalister hade benådats och därefter frisläppts från ett tidigare utdömt långt fängelsestraff.

Sällan, för att säga aldrig, har väl kriminella fått en sådan revansch. För det är givetvis inte bara från radion som vi kommer att höra svenska glädjetoner. Redan på bussen kunde jag i Metro läsa ungefär samma sak.

Sett utifrån Martins och Johans synvinklar är deras frigivning givetvis något ytterst positivt. Sak samma gäller deras familjer. Men hur ställer sig media till andra frigivna, ”gråbrottslingar”? Där finns inte mycket till rapportering och framför allt inte den glädje som nu visas upp.

Eller är detta ett uslag enbart av svensk självgodhet. Vi respekterar helt enkelt inte domslutet. Kanske många tycker att journalisterna gjorde helt rätt och eftersom de agerade på det viset så kan de inte heller stämplas som kriminella. Men är inte dylika tankebanor såväl inskränkta som ganska så farliga. Brottslig eller kriminell är väl den som på plats och vid viss tidpunkt bryter mot där och då gällande regelverk. Eller ?

Jag är också glad för journalisternas skull. Men hade det varit samma ljud i mediaskällan då andra kriminella hade blivit frisläppta. Ja, jag tillåter mig faktiskt undra.

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Brott, Juridik, Media, politik

Hässleholmen

Det är inte var dag (även om detta var på kvällskvisten) som jag i riksnyheterna hör något om Borås. Knallemetropolen ligger liksom i nyhetsperiferin på något sätt. Hur som helst hörde jag nyhetskvinnan nämna att det i stadsdelen Hässleholmen (bara att uttrycka sig på det viset ger klar indikation på att man inte är från Borås där vi alla säger ”på Hässleholmen”) i Borås åter hade varit oroligt. Jaha, tänkte jag. Mycket mer till tanke just då verkade inte mitt huvud orka med.

Varje större stad – till den kategorin bör nog Borås hänföras – har sitt eller sina problemområden. De behöver inte ens nämnas. Vi hör dem från och till i mediasändningar. Och i Borås är det alltså Hässleholmen, kanske följt av Norrby. Förr var det ofta Göta inklusive Kristineberg och Sjöbo, men ibland verkar det fungera på det viset att efter 20-30 år blir allt lugnare i det som tidigare var oroligt.

På Hässleholmen – i likhet med vissa områden på Hisingen vid Göteborg – har det ibland varit bilar som stuckits i brand. Förövarna är vanligtvis ungdomar som tydligen på något sätt triggar igång varandra. En skadad bil brukar nämligen följas av andra, trist nog.

Och vad finns då att göra? Den här gången var det tydligen inte bara bilar utan även stadsdelskontoret hade utsatts för vandalisering. Trist nog hade brandkår som tillkallats för att släcka en containerbrand också utsatts för aggressioner och annat fientligt beteende. Det senare är för mig hur obegripligt som helst. Vad ont har ambulanser och andra räddningsfordon egentligen gjort. Inget, givetvis.

Ja, någon lätt lösning finns inte på problemet. Och de som måhända har enkla lösningar är nog inte mycket att lyssna till. Men viktigast av allt är att politikerna lyssnar till ungdomarna och försöker initiera den nödvändiga dialogen. Jag tror nämligen att all kommunikation i ett läge som det beskrivna är nyttig och egentligen den enda framkomliga vägen. Men det hastar.

Lämna en kommentar

Under Borås, Media, politik

Hitchcock i stan

Har vi fått en sen återupplivning (han avled under 1980) av den gamle skräckregissören Alfred Hitchcock. Ungfär i de banorna tänkte jag då jag för ovanlighetens skull satt i bilen denna underbara morgon och tog mig till jobbet från Lyckorna. Den morgontidiga färden hade föregåtts av ett än tidigare havsbad som gjorde mig både pigg och lycklig. Inom parentes sagt rekommenderar jag ALLA att bada utomhus så mycket som möjligt. Jag är övertygad om att det är nyttigt för såväl kropp som själ, inte minst det senare.

Hur som helst hörde jag då i bilstereon att polis hade kallats till Bergsjön efter att någon anmält att en kvinna på sin balkong hade använt eldvapen. Polis åkte dit och mycket riktigt fann de såväl kvinna som skjutvapen. Så långt inget direkt märkligt även om de flesta skyttar alltjämt är av manligt släkte.

I kvinnas bostad fanns dock benrester vilka senare med teknikers hjälp kunde identifieras som människoben. Och det var väl ungefär där som Alfred kom in i bilden. Aldrig kan jag väl glömma Psycho där den minst sagt märkvärdige mannen/sonen som det tycktes sedan lång tid tillbaks hade mammans lik kvar i den groteska bostaden.

Nu har polisen förståeligt nog lagt locket på eftersom en utredning i lugn och ro måste genomföras. Men visst väcker det hela obehagliga associationer. Det bör dock tilläggas att min fantasi har alltid varit lite av varianten wild and crazy.

 

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Brott, Media

Kvinnor på toa

De som önskar läsa en snuskblogg kan nog sluta redan här. För så är det inte tänkt att bli. Snarare en förundran över vad jag läst. Eller kan det helt enkelt vara på det viset att jag är förd bakom ljuset (uttrycket ter sig oerhört adekvat) av tidningsinlägget som i stället för information ska tolkas som en Norgehistoria.

Hur som helst kunde jag läsa – kanske på nätet, kanske inte – att i grannlandet Norge hade en krögare (varför förstår jag inte riktigt) hittat på att på herrtoaletten så visade sig plötsligt efter att gentlemännen gjort vad tänkt är i spegel framför dem två attraktiva kvinnogestalter. Syftet med detta bildspel är för mig en gåta för enligt samma artikel så hade spektaklet kostat en hel del norska pengar. I jämlikhetens namn funderade dock samme restaurangägare på att införa en liknande ordning på damtoan, men då skulle de icke inbjudna figurerna vara av manligt kön.

Vad är det här för något? Eller är det fråga om smart marknadsföring eftersom även jag sitter här i Sverige och bloggar om det hela.

Hur som helst ska detta jämföras med statstjänstemannens vardag. Igår gick samtlig belysning sönder på toaletterna på tingsrättens 6:e våning i den östra delen (den som är närmast Borås). Och om Ni inte vet det så är det ett smått helsicke att klara sina toalettbestyr i mörker. För att inte tala om tjejer som önskar måla sig än finare än vad de redan är.

I Norge kräver man tydligen damer på herrtoaletten. Själv nöjer jag mig med några välfungerande glödlampor (vilka också senare på dagen kom på plats).

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Media, Vardagsliv

Ihjälskjutna, Beskjutna, Åtalade

Rubriken kan kanske i sin grymhet te sig förvirrande. Men sanningen att säga så är det verkligheten som den ger uttryck för. Åtminstone den verklighet som många gruvarbetare (i vart fall flertalet färgade) i dagens Sydafrika helt nyligen tvingats konfrontera.

Först blir en del av dem ihjälskjutna. En viss svensk likhet kan dras till vad som en gång hände arbetare i Ådalen. Den stora skillnaden är dock att händelserna tidsmässigt ligger mycket långt ifrån varandra. Men det skulle inte räcka med denna tragedi.

Många som blev beskjutna kom dock inte att adrabbas av ond bråd död. Kanske hade vi andra som befinner oss på mycket långt avstånd då hoppats att detta för oss närmast ofattbara hemska skulle vara över, men så blev inte fallet. Den sydafrikanska staten ansåg tydligen att repressionen borde inte sluta just där.

Överlevande blev nämligen åtalade. Offren för polisbrutaliteten skulle tydligen betala för sina dödade kamrater genom att bli anklagade för att ligga bakom deras död.

Tack och lov blev det dock för mycket för gemene man. Nu har vi kunnat läsa att åtalen har dragits tillbaka, men ändå får det sägas vara en i sammanhanget klen tröst. Och vi andra kan liksom bara ställa oss den retoriska frågan – hur kan bara detta hända i ett som jag bedömer civiliserat land är 2012.

Det är liksom en gåta. Eller rättare sagt en mardröm. Har på något sätt apartheid åter fått ett fotfäste även om jag har svårt att inse att så skulle vara fallet. Lägg därtill att en hel del av de skjutande poliserna var – som jag kunde uppfatta dem – också färgade. Bröder som tar död på varandra. Mardröm räcker inte som ord för att beskriva denna mänskliga katastrof.

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Media, politik

Så dj…la ledsamt

Erika och jag hade just lämnat Textilmuseets formidabla avflyttningsfest och vi var både på ett såväl strålande som mätt humör. Då plötsligt fick Erika ett SMS från Linnea och budskapet var att 24-årige William Petzäll hittats död  i sin lägenhet i Varberg. Vår tidigare odelade glädje förbyttes snabbt i ett allvar om livets förgänglighet samt inte minst det tragiska i den tidigare sd-politikerns alltför tidiga död.

Jag har tidigare skrivit om William och mina amatörskriverier har i vart fall haft ambitionen att vara stödjande och detta utifrån ett medmänskligt perspektiv. De idéer som William gick till val på och som även gav honom bl.a. en riksdagsplats är på det hela taget främmande för mig. Partiets omhuldande av nationen samt i förlängningen att avståndstagande till mångkulturism är inget som jag står bakom. Men det saknar i sammanhanget all betydelse. Jag känner inte William. För mig är han en ung människa som efter sitt avhopp från Sd på intet sätt fick något stöd från tidigare partikamrater. Givetvis vet jag inte i detalj om det förhåller sig på det viset, men allt runt William indikerade bl.a. genom eget missbruk att han blev en allt mer isolerad person som på intet sätt fick stöd från sina tidigare partikamrater. De liksom bara försvann då det inte längre tycktes lika angeläget och måhända passande att stödja William.

Ett sådant cyniskt förhållningssätt och jag skulle på intet sätt vara förvånad om det kan förhålla sig på ungefär likartat sätt i andra politiska partier. Kanske något att jobba med på alla plan, inte minst det individuella.

Lämna en kommentar

Under Media, politik, Vardagsliv

Blondinbella, En försvunnen kvinna och alla andra

Det var helt nyligen fredagskväll på Bredgatan. Först grillade jag (denna märkliga manlighetsrit) med en öl därtill och sedan – efter god mat – var det dags för TV-tittande och lite allmänt småsnack. Jag tror att det är detta som marknadsförs som Fredagsmys. Hur som helst kom vi – i detta fallet Linnea och jag – in på det här med hur människor förhåller sig till varandra på nätet. Inget direkt nytt ämne, men ändå i sin tristess närmast fascinerande och samtidigt skrämmande. Linnea hade just läst några nedsättande kommentarer från läsare av den välkända Blondinbellas blogg. Och i gammal tråkig ordning så fanns det givetvis människor som hade något elakt att säga om hennes kropp.

Ungefär samtidigt läste Erika några av tusentals och åter tusentals kommentarer om den i Egypten saknade eller försvunna svenska kvinnan. Kommentarerna, vanligtvis ytterst negativa, haglade. Och då ska vi ändå betänka att i sammanhanget finns det människor som uttrycker sig än värre och som av den anledningen blir censurerade.

Vad är det egentligen frågan om. Bär alla dessa hänsynslösa människor så mycket skit inom sig, skit som i tid och otid måste tryckas ut. Hur mår de egentligen. För inte kan de väl må särskilt bra. Även om en ytterst liten tröst i sammanhanget förmodligen är att efter att skiten kommit ut så mår vederbörande något bättre själv. Men hur känner sig offret. Blondinbella och andra hel- och halvkändisar kan kanske ta det, men andra mindre kända och därtill unga kan hamna i en känslomässigt ytterst svår situation. Något som kommentatorn i sin själviskhet givetvis struntar i.

Ja, nätet är ibland lika illa som det i andra sammanhang är bra.

Lämna en kommentar

Under Borås, Familjeliv, Fritid, Media, Vardagsliv