Kategoriarkiv: Brott

Ungdomsproblem

Ordet problem är egentligen enbart tråkigt. Och i den sammansättningen som finns i rubriken är det dessutom i vart fall tvetydigt. Vanligtvis förstås nog med ordet – eftersom de vuxna genom historien ständigt har dikterat agendan och därmed vad som gäller – vuxnas problem med människor som är yngre än dem själva, men självfallet kan ordet även ge uttryck för unga människors problem och svårigheter med och i vuxenvärlden.

Att jag kom på att skriva något om detta – allt medan det aldrig upphörande regnet fortsätter att strila ned från den himmel som igår lyckligtvis gav oss en liten känsla av att det ändå bakom alla molnen finns en sol – beror nog mest på att våra eventuella vuxenproblem med ungdomar kan te sig oerhört olika och att vi kanske bör ha det i åtanke när vi snabbt göra våra tyvärr ofta kategoriska uttalanden om unga personers tillkortakommanden med att leva upp till den standard som sätts av oss samhällsbärare. Och sedan kan problemen vara av högst varierande art där det viktigaste kanske är att se det relativa i våra liv.

Alltid är det ju bra att ta sig själv som det taffliga exemplet som man vanligtvis är. Jag kan t.ex. reta mig på att Linnea inte drar bort gardinerna från sitt ena rumsfönster och därtill kan jag tämligen ofta kommentera varför den siste användaren (vanligtvis Linnea eller Alfred) inte återplacerat i ugnen skyddskåpan över maten som vanligtvis kommer till användning i mikron. I stället får jag göra det.

Ja, där har ni mina problem med ungdomar. Allt medan det samtidigt finns vuxna som oroar sig för att deras ungdomar missbrukar än det ena än det andra. Eller kanske överhuvud aldrig mer kommer hem efter att ha fallit offer för en krypskytts kulor i en stad i Syrien.

Måhända stämmer det hela till eftertanke. Det borde i vart fall göra det.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Barn, Brott, Familjeliv, politik

Tröttsamma hämndkänslor

Egentligen borde det inte vara jag som blir trött av eller på hämndstinna människor. Mer rättvist hade varit – högst min personliga åsikt – om de hämndlystna hade blivit trötta. Men jag betvivlar den tingens ordning och utveckling.

Säkerligen har många personer blivit irriterade, arga eller förbannade över att två ungdomar dömts till ungdomsvård (nu tror jag dessutom att påföljden var kombinerad med såväl ungdomstjänst – oavlönat arbete under ett visst antal timmar – som ett kraftigt skadestånd) för det hemska som för nu ganska så länge sedan kom att utspela sig på Kortedala torg i en av Göteborgs många förorter.

Och visst är det fruktansvärt. En mans liv blev mer eller mindre sönderslaget. Värre kan det knappast bli för ett offer. Men det är ena sidan av myntet. Därmed inte sagt att nu ska hans öde hämnas. Mannen, tyvärr, har råkat ut för något fruktansvärt. Om det råder inga som helst tvivel om.

Men sedan vidtar en rättslig process i vilken ingår ett stort antal komponenter. För det första och kanske det viktigaste är då att få fram någon eller några som bevisligen har gjort sig skyldig till dådet. Ofta föreligger bevissvårigheter då flera är inblandade i en och samma gärning. Tydligen blev det på det viset att domstolen fann två ungdomar övertygade om att ha gjort sig skyldig till en gärning som kom att rubriceras som grov misshandel. Därefter återstår att finna korrekt påföljd.

Nu är det sedan lång tid tillbaks en närmast hävdvunnen regel att unga – i åldersspannet 15 – 18 år – bör hållas borta från våra fängelser. Det är bra. Det återstår då, frånsett sluten ungdomsvård, enbart ungdomsvård (vilken påföljd kan vara hur ingripande som helst) eventuellt i kombination med ungdomstjänst. Och så blev ju också påföljden. Mannen ifråga, offret, gottgörs i görligaste mån med skadestånd.

Ungdomsvården kan kanske bidra till att vad som tyvärr kom att äga rum inte upprepas, åtminstone inte av de nu dömda gärningsmän. Själv ser jag alls inget fel i påföljdsbestämningen. Men då är jag också en man som saknar de hämndkänslor som en del andra medborgare ledsamt nog synes bära på.

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Brott, Juridik

Tack, Fredrik, men …..

Nu ska vi inom rättsväsendet gödas med pengar. Givetvis är jag fullt medveten om att inte bara domstolsorganisationen ingår i det fluffiga begreppet rättsväsende, men jag är säker på att till domstolarna kommer det också några kanske öronmärkta pengar.

För om jag rätt har uppfattat vår statsminister så ska det bli andra tag då det gäller uppklarningsprocenten gällande brott. Polisen och andra ska inte bara skriva av anmälningar, utan nu ska det bli blåljus i vartenda hörn. Ingen tjuv eller annan kriminell ska längre känna sig säker. I stället är det Svensson, Johansson eller annan helt vanlig medborgare som ska känna den trygghet som de givetvis är fullt berättigade att känna.

Och så långt tycker jag det är hur bra som helst. Pengar är ju alltid välkomna och har de dessutom det nu skissade goda med sig så alls inte mig emot. Redan nu står jag som en tok och bockar djupt, kanske så ödmjukt och djupt så att t.o.m. Fredrik från Stockholm kan skönja mig vid landets västra horisont.

Men så kommer det där lilla, men ack så viktiga men. Då jag läste tidningen om den aviserade resursförstärkningen kunde jag i nästan samma mening läsa att vissa brott också skulle straffas hårdare än vad som nu gäller. Och det var ju inte så bra. Rent principiellt är det föga brottshämmande att förlänga strafftiderna och därtill kostar det fruktansvärt mycket att ha människor inlåsta. Vi snackar flera tusenlappar per person för varje dygn.

Inte kan väl det sistnämnda kallas en resursförstärkning. Nej, avstå helst från sådant som bara kostar och som definitivt inte ger något (mer än skit) tillbaks.

 

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Brott, Juridik, Media, politik

Mellan häktningar och bad

finns just nu en förkylning i min arma kropp och i likhet med de flesta av jordens andra manliga varelser känner jag mig nog så risig. Men jag har – tack och lov – en förstående hustru som därtill efter alla dessa år är tämligen luttrad.

Idag var det utsatt fyra förhandlingar. Som vanligt började vi kl 11. Det ovanliga var dock att jag hade ett smått he…ike att hitta en parkeringsplats. När jag kom till Göteborg och det i god tid fanns runt Nya Ullevi hundratals ungar med sina föräldrar. Jag fattade bara inte varifrån alla människor kom. Det tog mig timmar att förstå. Först då en advokat förtäljde att det var en utställning med monsterfordon som jag begrep något.

Hur som helst blev jag riktigt sen. Ett tag visste jag inte riktigt vad jag skulle göra för ingen parkeringsplats fanns att uppbringa. Men sedan tog jag mod till mig och ställde bilen på en av de få p-platser som finns reserverade för domstolen, men som kräver särskilt tillstånd. Ett tillstånd som jag saknar. Men jag betraktade det hela som en nödsituation.

Sedan var det två förhandlingar inom stängda dörrar. Därefter var det en man som slagit sin mor. Min åsikt blev att han nog fick lugna ned sig på häktet. Då jag ropade på sista målet för dagen infann sig absolut ingen, förutom åklagare, försvarare och tolk.

Det blev en massa ringande. Först till Aminogatan i Mölndal där de frihetsberövade förvaras fram till den eventuella häktningen. Blir det häktning hamnar de naturligt nog på häktet som är granne med tingsrätten. Men jag hade ingen lycka.

Till slut fick jag tag på en transportkille som väntade på att ”min” gubbe skulle komma till Jönköping. Men vad i he…te tänkte jag. Inte ska han vara i Jönköping. Alla turerna – hur otroliga de nu kom att bli – slutade med att förhandlingen fick skjutas upp till i morgon kl 11. Men då får annan ta vid.

Sedan blev det avslutande havsbad på Lyckorna och det oaktat förkylningen i kroppen.

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Brott

En sådan hänsynslöshet

Vi kan alla ha sett det som jag nu ska lämna en kort redogörelse för. Det har spelats upp på TV, men finns även att tillgå direkt på nätet.

Tänk Er själva detta scenario. Och det är inte bara en tanke utan verkligheten är det som beskrivs. En man har varit på fest. Han har helt klart druckit alldeles för mycket alkohol. Mannen hamnar på en tunnelbanestation och kommer helt plötsligt alldeles för nära perrongkanten. Han tappar balansen och hamnar på spårområdet nedanför.

Då dyker det upp en annan person. Även han går fram till perrongkanten och ser då den utslagne och hjälplöse mannen ligga nedanför. Vi som är betraktare blir glada och närmast lättade över den andre mannens ankomst. Han blir för ett ögonblick räddaren i nöden då han plötsligt hoppar ned till den utslagne mannen vid spåret.

Men sedan händer det som för oss andra är helt obegripligt. Den som vi betraktade som den hjälpande mannen passar i stället på att råna den närmast livlöse. Någon ansats görs inte för att hjälpa den nödställde. I stället visar gärningsmannen, rånaren, en sällan skådad råhet. Och på intet sätt hjälper han den bestulne till en något säkrare plats. I stället får han helt sonika ligga kvar.

Resultatet blir inte bara att den höggradigt berusade blir av med sina tillhörigheter utan blir också påkörd och nästan dödad av det inkommande pendeltåget. Rånaren har då för länge sedan lämnat platsen för sin egen illgärning.

Ja, vad ska man säga. Visst finns det väl genuin elakhet kantad av hänsynslöshet. Men det är sällan det illustrerats så väl som på denna övervakningskamera. Tyvärr.

Lämna en kommentar

Under Brott, Media

Jag försöker förstå,

men jag har ändå dj…ligt svårt att begripa. Helt nyligen hände något obehagligt i Libyen, det land varifrån vi numera nästan hör ett dyft. Ett tag – under själva maktskiftet – fanns nyhetsrapportering i stort sett varje timme, men efter att dramatiken lagt sig har tystnaden lägrat sig över det till ytan stora nordafrikanska ökenlandet.

Nu har dock något inträffat. Och då amerikanska intressen är inblandade blir det snabbt fokus på det som under lång tid varit nästan helt glömt. Sorgligt nog har amerikanska medborgare på ett konsulat blivit dödade. Anledningen, allt enligt rapporteringen, är att en annan amerikansk medborgare gjort en film om profeten Mohammed, en film som ger en föga smickrande bild av den för Islam så betydelsefulle religiöse gestalten.

Att människor blir upprörde då deras tro angrips är kanske inte så märkligt. Så har varit fallet genom hela historien och då räknar jag till historien inte bara den Västerländska. Men visst har vi i vårt sekulariserade samhälle ytterst svårt att förstå människors ilska och närmast raseri inför en filmvisning.

Varför blir känslorna så mäktigt upprörda. Det är ju för tusan enbart en film. Visst kan scener te sig osmakliga – allt beroende på den egna smaken – men att därifrån övergå till våldshandlingar av detta slag är för mig totalt obegripligt. Och då har jag ändå ansträngt mig.

Är det detta som symboliserar någon kulturell barriär. Eller är det kanske mer en tidsfråga (en gång var ju även vi i Sverige högst hårda med straffbud mot antireligiösa yttringar) än en rumslig sådan. Ja, jag vet faktiskt inte. Jag har så svårt att förstå.

Lämna en kommentar

Under Brott, Film, Media, politik, Traditioner

Kriminellas revansch

Jag är närmast övertygad om att ingen kommer idag att skriva något liknande som innehållet i denna blogg. För – rätt överlagt – så är det givetvis på det viset att de åsikter som vi får är serverade av ett journalistkollektiv som ger sin, ibland högst subjektiva syn på saker och ting. Alltså uppstår där som på många andra ställen – polis, läkarkår för att bara nämna två yrkesområden – ett kamratskap eller kåranda som förståeligt nog går ut på att skydda varandra mot hårt blåsande vindar eller när andra motigheter uppkommer.

Redan då jag vaknade hörde jag på radion att idag – märkligt nog den 11 sepember – var en glädjens dag eftersom två svenska journalister hade benådats och därefter frisläppts från ett tidigare utdömt långt fängelsestraff.

Sällan, för att säga aldrig, har väl kriminella fått en sådan revansch. För det är givetvis inte bara från radion som vi kommer att höra svenska glädjetoner. Redan på bussen kunde jag i Metro läsa ungefär samma sak.

Sett utifrån Martins och Johans synvinklar är deras frigivning givetvis något ytterst positivt. Sak samma gäller deras familjer. Men hur ställer sig media till andra frigivna, ”gråbrottslingar”? Där finns inte mycket till rapportering och framför allt inte den glädje som nu visas upp.

Eller är detta ett uslag enbart av svensk självgodhet. Vi respekterar helt enkelt inte domslutet. Kanske många tycker att journalisterna gjorde helt rätt och eftersom de agerade på det viset så kan de inte heller stämplas som kriminella. Men är inte dylika tankebanor såväl inskränkta som ganska så farliga. Brottslig eller kriminell är väl den som på plats och vid viss tidpunkt bryter mot där och då gällande regelverk. Eller ?

Jag är också glad för journalisternas skull. Men hade det varit samma ljud i mediaskällan då andra kriminella hade blivit frisläppta. Ja, jag tillåter mig faktiskt undra.

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Brott, Juridik, Media, politik