Kategoriarkiv: Barn

Ungdomsproblem

Ordet problem är egentligen enbart tråkigt. Och i den sammansättningen som finns i rubriken är det dessutom i vart fall tvetydigt. Vanligtvis förstås nog med ordet – eftersom de vuxna genom historien ständigt har dikterat agendan och därmed vad som gäller – vuxnas problem med människor som är yngre än dem själva, men självfallet kan ordet även ge uttryck för unga människors problem och svårigheter med och i vuxenvärlden.

Att jag kom på att skriva något om detta – allt medan det aldrig upphörande regnet fortsätter att strila ned från den himmel som igår lyckligtvis gav oss en liten känsla av att det ändå bakom alla molnen finns en sol – beror nog mest på att våra eventuella vuxenproblem med ungdomar kan te sig oerhört olika och att vi kanske bör ha det i åtanke när vi snabbt göra våra tyvärr ofta kategoriska uttalanden om unga personers tillkortakommanden med att leva upp till den standard som sätts av oss samhällsbärare. Och sedan kan problemen vara av högst varierande art där det viktigaste kanske är att se det relativa i våra liv.

Alltid är det ju bra att ta sig själv som det taffliga exemplet som man vanligtvis är. Jag kan t.ex. reta mig på att Linnea inte drar bort gardinerna från sitt ena rumsfönster och därtill kan jag tämligen ofta kommentera varför den siste användaren (vanligtvis Linnea eller Alfred) inte återplacerat i ugnen skyddskåpan över maten som vanligtvis kommer till användning i mikron. I stället får jag göra det.

Ja, där har ni mina problem med ungdomar. Allt medan det samtidigt finns vuxna som oroar sig för att deras ungdomar missbrukar än det ena än det andra. Eller kanske överhuvud aldrig mer kommer hem efter att ha fallit offer för en krypskytts kulor i en stad i Syrien.

Måhända stämmer det hela till eftertanke. Det borde i vart fall göra det.

Lämna en kommentar

Under Barn, Brott, Familjeliv, politik

X-factor

Ibland är det oerhört skönt att göra ingenting. Och med ingenting jämställer jag att slötitta på TV. Vissa program är hur bra lämpade som helst för att bara sjunka ned i en bekväm fåtölj, kanske t.o.m. med en filt över nedre delen av kroppen.

Där satt jag alltså och tittade på X factor, ett program som åtminstone för mig närmast är identiskt med Idol. Och det har ju knappast någon betydelse för är det något som TV-ledningen är bra på så är det – förmodligen av budgetskäl – att upprepa sig.

Här får alltså unga – någon enstaka deltagare hade dock faktiskt passerat såväl 30 som 40 år – artister en möjlighet att verkligen bli någon eller några. Med några få undantag så kunde jag snabbt konstatera att idag har vi otroligt många duktiga otroligt unga människor. Varifrån kommer alla egentligen ?

Ett litet streck i räkningen var dock den utslagsomgång som gick ut på att löst och tillfälligt sammansatta grupper plötsligt fick något att framföra tillsammans. Hur i all sin dar skulle juryn i en sådan situation kunna skilja de s.k. agnarna från vetet. Vissa fick stiga fram, något som ibland betydde att de fick ge sig iväg från tävlingen. I nästa omgång var det precis tvärtom.

Det spreds lite av en oluststämning – så uppfattade jag det – bland deltagarna. Vissa kände sig helt enkelt orättvist bedömda. Och inte blev det bättre då juryn fick kalla in några redan utslagna grupper eftersom det visade sig att det fortsättningsvis fanns för få grupper kvar i tävlingen.

Ja, det här med att döma, bedöma och logistik är något som inte alltid är särskilt enkelt.

Lämna en kommentar

Under Barn, Familjeliv, Fritid, TV-program

Lagen och folket i otakt

Kan det verkligen bli på det viset som jag påstår i rubriken. Det borde ju inte bli så eftersom riksdagen/parlamentet eller vad nu folkförsamlingen råkar kallas är den av folket valda sammanslutningen som å folkets vägnar ska bestämma de lagar och andra författningar som synes nödvändiga i ett demokratiskt sinnat samhälle. Men ändå verkar det finnas en diskrepans med vad människor i allmänhet tycker och det som sägs av olika företrädare för Migrationsverket.

Nu kan man kanske tycka att det är tjänstemännens fel på Migrationsverket. Intervjuerna sker ju med dem och reportrar vill ju mer än gärna i skottgluggen ha dem som kan lastas för beslut som fattas.

Men riktigt så ser jag inte på det hela. Tjänstemännen på verket är säkerligen fullt demokratiska i såväl syn- som handlingssätt. De följer de lagar som finns och säkerligen också lagstiftarens intentioner om nu dessa inte kommer till klart uttryck i den text som var och en av oss själva kan läsa. Även andra rättskällor tar de hänsyn till. Men ändå får de klä skott för människors missnöje med den politik som har med andra nationer att göra.

Ibland gäller frågan människor som ska komma hit. Och då blir ett ramaskri över immigrationen. Att Sverige är rent för liberalt vad gäller att ta emot människor från andra nationer och/eller kontinenter. Den senaste tiden har det i stället varit liv om människor som tvingas ut ur landet och det även om de råkar vara riktigt små alternativt sjuka med kanske bestående funktionsnedsättningar.

Men eftersom jag inte vill skylla på tjänstemännen – de kan inte rå för vilka bestämmelser som vi har här i landet – så får jag nog konstatera att lagen och vad folk i gemen tycker synes vara i otakt med varandra. Det är allvarligt och bör snarast och i görligaste mån rättas till. Allt annat är negativt och på gränsen till samhällsfarligt.

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Barn, Familjeliv, Juridik, politik

Spetsutbildning

Lokalt har det uppstått en politisk debatt angående det här som rubriken rör. På ena sidan finns i vart fall av socialdemokrater framförda negativa inställningen till just detta och som motpol finns representanter för borgerliga partier vilka så sent som idag i Bt framfört en betydligt mer positiv syn på det hela.

Det är givetvis bra att underlätta för unga människor som redan är bra på något att bli ännu bättre. Risken finns ju annars att de som är duktiga lätt tappar motivationen om undervisningen läggs på en nivå som inte stimulerar de som redan kan. Och det är ju givetvis trist inte bara för den enskilde individen utan i förlängningen även för samhället som stort eftersom man på det sättet kan gå miste om en begåvningsresurs som annars skulle ha kunnat tillföra samhället i stort det som då eventuellt behövs.

Men sedan har vi den andra sidan. I mångt och mycket uppfattar jag samhället idag som ett samhälle där tesen är att envar ska satsa på sig själv (och kanske i värsta fall skita i andra). Det här har mer och mer kommit att accentueras och själv är jag något oroad över utvecklingen. Var, t.ex., tog den där solidariteten vägen. Har den måhända ersatts av elitismens lov.

Jag kan därför mer än väl förstå vänsterblockets avoga inställning. Socialismen – ett ord som får många att se rött (?) – har nämligen solidariteten som grundbult med budskapet att samhället i görligaste mån ska hållas ihop av en anda som kännetecknas av att de starka och duktiga ska hjälpa dem som har det betydligt svårare. Att då i stället satsa på dem som redan har ett försprång (ibland kan det röra sig om flera sådana) känns föga passande utifrån det idéarv som jag själv anammat och bekänner mig till.

Lämna en kommentar

Under Arbetsliv, Barn, Borås, Skola

Även kaffekask

Så blev det den närmast traditionella kräftskivan (varifrån kommer egentligen skivan i det förutnämnda ordet) på Lyckorna. Tidsmässigt kommer den alltid så lägligt eftersom vi samtidigt kan fira förutom kräftorna Julias och min födelsedag. Från Stockholm kom också Mikael och Malena. Kung -utan att han vet om det – var barnbarnet Leonel som till traditionella barnramsor krumbuktade fram änddans av annars ytterst sällan skådad karaktär.

Vid tre – ibland enbart två – tillfällen per år (midsommar, kräftfest och jul) blir det för egen del brännvinsinköp. Vanligtvis blir det Skåne, men denna gång  blev det Herrgård.

Utan att på något vis förhärliga starkspritskulturen (självklart förstår jag vilket elände den genom historien har fört med sig) tycker jag ändå det är lite synd att det här med snaps, snapsvisor och dylikt till stora delar har försvunnit. Det är som om lite av nationell historia därmed har försvunnit. Och sådant får väl ses som något sorgligt.

Men den här kvällen blev det en massa sjungande. Betydligt mer av visor än av brännvin, något som är bra för såväl kropp som plånbok. Avslutning på kvällen blev dock för egen del en nästan (det skulle väl ha varit Renat) traditionell kaffekask. Jag vet inte riktigt hur det är med det här med mynt. Men visst var det väl så att först skulle kaffe hällas i koppen och därefter brännvin till den mängd att myntet kunde skönjas. Här i familjen dricker vi dock Zoega mörkrost och så mycket brännvin fanns det inte kvar för att åstadkomma något sådant. Och det var nog bra.

Lämna en kommentar

Under Barn, Familjeliv, Fritid, Traditioner

Då onskan kom till Borås

Till alla dem – och jag tror att de är många till antalet – som är av den bestämda uppfattningen att ALLA barn/ungdomar är goda riktar sig detta blogginlägg som en uppmaning att någon gång i livet (varför inte i kväll) se filmen Vi måste tala om Kevin.

Igår var Erika och jag på vår ”älsklingsbio” Röda kvarn i Borås och såg denna film. Redan från början – även om jag som betraktare då alls inte förstod det – sätts tonen an, vilken går i blodets färg. Men inledningsscenen, även den kändes äcklig, är från den årliga tomatfestivalen i Spanien. Sedan återkommer den röda färgen okynnesmålad på mammans hus och bil.

Paret får ett barn tillsammans. Han är Kevin och av mig betraktad som en beräknande och genomond människa. Varför han blir som han blir är för mig svårt att förstå, men hade han dykt upp i domstolssammanhang – något han sedermera också kommer att göra i själva filmen – hade Kevin haft en hel del bokstavskombinationer antecknade för sin personlighet.

Vi får i filmen följa hans uppväxt och hans väg från ett styggt barn till en ond tonåring, som i slutändan möter såväl sin mamma som biobesökarna i ett besöksrum på ett fängelse. Scenerna dessförinnan har handlat om att han på sin ”highschool” med sin älskade (det var nog det enda Kevin verkligen gillade) pilbåge skjutit ihjäl många av sina klasskamrater. Dessförinnan hade han på samma sätt dödat sin far och lillasyster.

Då Erika på väg ut från biografen sa att filmen var bra höll jag med henne, men samtidigt kunde jag inte låta bli – vuxna karlen som jag ändå får anses vara – att fälla en tår eller två över det som jag just beskådat.

Lämna en kommentar

Under Barn, Borås, Brott, Familjeliv, Media

Bröllopsgäst med bruten tå

Allt kan hända brukar jag ibland höra som ett allmänt slitet uttryck. Och det händer nog också att jag själv använder mig av det. Men att det verkligen också kunde återspegla verkligheten blev jag nog riktigt varse först igår på morgonen. Jag skulle gå till köket. Klockan var runt anständiga halv nio på en lördag. Jag kände mig både utsövd och pigg. Inget oväntat borde hända, men eftersom tydligen allt kan hända så kom jag – av helt oförklarlig anledning – att missa antingen dörrposten eller den slitna golvtröskeln. Och vips var olyckan där. Min lilltå fick en smäll som gjorde så dj….a ont att jag trodde att jag skulle se stjärnor. Men det blev tyvärr inga stjärnor utan enbart tilltagande smärta.

Vid halv två åkte vi (Erika, Linnea och jag – Alfred var tvungen att arbeta) till Henriettas och Roberts stundande kyrkbröllop i Sävedalen. Det gick hur bra som helst att hitta – bortsett från en avslutande liten trivial felkörning – och det utan GPS. Bröllopet var enastående och ett bestående minne för alla församlade, men så hade också Maj, Erikas och Henriettas mamma, gjort en kämpainsats med både blomsterarrangemang och enormt god mat. Självklart hade även pappa Björn bidragit på sitt sätt.

Sittande ned i kyrkbänken var min tåsmärta överkomlig. Men när vi sedan skulle ta oss därifrån insåg jag att min kropp hade stympats. Jag hade kvar enbart nio tår; den tionde var ett minne blott. Efter några högst förnöjsamma timmar – jag försökte förtränga tåsmärtan – och efter att ha gett brudparet de bästa av välgångsönskningar återvände vi till Knallemetropolen. Och då jag tog av mig ena skon kunde jag snabbt konstatera – jag tror att Linnea var smått imponerad av färgen – att om jag en gång har haft en blå stortå så är det betydligt mer iögonfallande med en blåsvart bruten lilltå. Jag sammanfattar smärtan med två ord – Fy fan.

Lämna en kommentar

Under Barn, Bröllop, Familjeliv, Fritid, Kärlek

Fet och dement

Vanligtvis är det tämligen kul att lyssna till olika rapporter och vad man däri kommit fram till. Än oftare är det trösterikt att veta att om några år efter den första rapporten kommer det en annan utredning som förmodligen hävdar att det som tidigare kommit fram är helt felaktigt. I stället gäller kanske det motsatta. Och sedan fortsätter det, förmodligen i all evighet. Går det då inte att lita på något. Den frågan blir för envar att besvara. För egen del använder jag mig av det beprövade uttrycket att det hela – vad det nu än kan vara – får tas med en nypa/gnutta salt.

Och denna min nu redovisade inställning beror måhända på att vissa utredningars resultat bidrar till – om de skulle stå för en absolut sanning (något som givetvis är en omöjlighet) – att ens, dvs mitt, själsliga liv skulle få sig en ordentlig negativ törn om det som publiceras också verkligen gäller eller gällde.

Eller vad sägs om det som står att läsa i dagens BT. På ena sidan kan jag läsa att om jag slarvar med tandborstningen så kommer det att innebära att jag blir dement. De elaka bakterierna eller vad det nu är som jag inte avlägsnar kommer kanske att vandra upp i huvudet och göra mig till en sällan skådad virrepanna. Och Erika som ibland påstår att jag just slarvar med tandborstningen. Jag känner mig redan åderförkalkad som det förr benämndes eller på god väg att bli.

Ögonen går sedan över till BT:s motstående sida och där kan jag läsa att barn utan syskon blir garanterat feta, fetast i Italien om jag får tro artikeln. Och jag som inte har några syskon, även om viss begränsad tröst kan sökas däri att jag är skåning och inte italienare.

Ja, nu kanske alla förstår mitt tunga öde. Detsamma kan sammanfattas i blogginläggets rubrik.

Lämna en kommentar

Under Barn, Media, språk, Vardagsliv

Vilken tur att jag som ung inte hade Facebook

Tur, kanske någon utropar.  Om man som jag är född 1951 så hade jag inte ens en sportslig chans att på den tiden skaffa mig ett Facebookkonto, men egentligen är det just vad jag menar. Med den teknik som finns idag kan jag – om jag nu önskar det – göra mig själv till en offentlig anslagstavla och det på ett både enkelt och snabbt sätt. Sedan är det dags för exponering och hur bra är egentligen det sistnämnda.

Förhoppningsvis förhåller det sig på det viset – åtminstone är det så för mig – att med stigande ålder erhåller man en livsinsikt som bidrar till att livet i relation till andra människor blir av ett annat slag än som det tedde sig då man var ung och inte hade det som genom åren förvärvas. Ibland kan detta vara att beklaga, men så är det ändå.

Unga människor, som givetvis vill synas och profilera sig, kan i sin nit att göra detta lägga ut intima uppgifter om sig själva vilka de vid närmare eftertanke aldrig borde ha gjort. För har det privata en gång publicerats så är det, om inte för evigt så för mycket lång tid allmängods. Och hur kul kan det vara.

Jag minns en gång en kille som i skolan gick under beteckningen Spydde. Anledningen var att han just hade spytt i skoltrappan vid något olyckligt tillfälle. Nästan alla 800 på skolan kände till hans öknamn, men med den teknik som vi har idag hade han säkerligen i hela staden varit känd som just Spydde. Måhända inte det roligaste, i vart fall inte för honom själv.

 

Lämna en kommentar

Under Barn, Familjeliv, Skola, Vardagsliv

Kanske dags att plocka en bukett blommor

Många vill ju förklara det mesta mänskliga beteende som ett resultat av barndom och uppväxt. Och nog kan det väl vara på det viset. Vem ska man som liten ta efter om inte sina föräldrar eller andra vuxna vilka hur de än uppför sig blir något av förebilder för dem som från början är oskrivna blad. Detta kan kanske förklara varför jag alltjämt tycker mycket om att ute i naturen plocka vilda blommor för att ta hem till någon väntande vas. Min pappa och jag var nämligen ofta ute i naturen och plockade vad som fanns på plats i det skånska landskapet.

Igår, efter ett av mina bad, plockade jag än en gång en bukett, något som en trevlig man kommenterade i positiva ordalag. Och visst är det en angenäm sysselsättning. Det rofyllda blandas med en estetisk färgprakt. Jag vill tro att sysselsättningen är bra för själen.

Därför skulle jag som en svensk variant av Dr Phil lämna världens ledare, framför allt de manliga, en uppmaning. Om vi tar t.ex. Vitrysslands diktator till ledare så tror jag att han hade blivit mindre arg och ilsken på svenskar och neddalande nallebjörnar om han hade varit ute i det vitryska landskapet och plockat blommor. Och även Vladimir Putin hade mått bra av ungefär samma aktivitet. Kanske vi då hade sluppit rättsliga processer som den mot Pussy Riot och inga uppläxningar av Madonna då hon tagit parti för sexuella minoriteter.

Lämna en kommentar

Under Barn, Familjeliv, Fritid, Kärlek