Detta är på intet sätt ett inlägg i en debatt som rör det här med stalking (varvid jag för egen del gör reflektionen om det verkligen är nödvändigt att för detta fenomen använda ett engelskt ord när vi själva har en alldeles utmärkt term som heter förföljelse), även om jag faktiskt även haft erfarenhet av detta fenomen. Det fick till följd att jag var tvungen – gjorde det något motvilligt – att söka som det då benämndes besöksförbud (motsvarande term idag är kontaktförbud). Förbudet skulle dock visa sig oerhört effektivt.
Men det jag nu tänkte förmedla var vad som hände mig igår på den s.k. Nisseterminalen i Göteborg. Jag stod där i godan ro och smaskade på en nyinköpt brödkaka. Plötsligt dök det upp en ung, vacker kvinna som presenterade sig och sa att hon kom från tidningen Etc. Hon ställde snälla frågor om kollektivtrafik och eftersom jag älskar att åka just kollektivt var jag ju bästa tänkbara intervjuoffer.
Och så kom då bussen. Vi tackade varandra och jag steg ombord. Inom loppet av någon minut dök samma kvinna upp, nu på bussens övre däck där jag just hade satt mig till ro. Hon agerade med högsta speed och sa att hon även ville ha foto av mig. Det blev nu inte bara ett foto utan en hel rad sådana. Snart började jag bli orolig för att kvinnan inte i tid skulle hinna av bussen. Men det ordnade sig och jag kunde åter sätta mig tillrätta. Denna gången med ett nöjt leende över minst halva ansiktet. Kollektivtrafik är toppen.
martinger 