När jag formulerar mig på det viset som rubriken ger uttryck för känns det nästan lite ledsamt. För även om vi i tid och otid söker och försvarar gränser så blir det ändå något känslomässigt hemskt över att något är slut. Det som tidigare var ett skeende blir plötsligt en punkt som passerats och till vilken det inte går att återvända. Jag vet inte om det är tillåtet att vara så här allvarlig en måndag förmiddag, men nu har det likväl skett.
Det som fr.o.m. denna vecka är slut är de olympiska spelen i London. Alla siffernissar, från idrottsnördar till nationalekonomer, ska nu göra sina summeringar. Vilka förmodligen kommer att leda till oändliga diskussioner där ena sidan hävdar något som omedelbart motsägs av den andra. Vi andra deltar inte överhuvud taget, bara följer det hela med lata ögon och konstaterar för egen del helt kort att nu blir det inga fler idrottssändningar från den engelska huvudstaden.
Hemma i Borås är Erika garanterat glad för att det är slut. Hon är nämligen extremt sportOintresserad. Varför vet jag inte, för i sin ungdom var hon själv aktiv i den ädla konsten att spela fotboll. Å andra sidan vet jag inte heller varför andra är helt tokiga i sportevenemang. Kanske det helt enkelt förhåller sig på det viset att då det gäller intressen är vi olika. Och väl är väl det.
Nu har ju idrottsintresserade världen över haft sitt lystmäte. Nu blir det övriga världens tur att njuta av icke-sport. Kanske det ändå på något vis finns en rättvisa som vi har svårt att rätt ta till oss.
martinger 